enm I t j) bete varit färdigt till utgifning nära ett år, sådana svårigheter derför blifvit lagda i vägen, att det icke förrän nu kunnat til! trycket befordras?, dels äfven ur hans slutord an.Iföra den betraktelse, som rättegången om marsuppträdena gifver honom anledning att Jinskärpa, att nemligen ?så mycket framgår af hvad vi upplefvat, att vi mäste vara vakna och allvarligt betänkta på att värna de frioch rättigheter, vi för närvarande ega, så kärt oss är att icke förslafvas?. Författningar rörande folkundervisningen. På Norstedtska firmans förlag har utkommit en samling af författningar rörande folkundefvisningen (från och med 1842års folk; Iskölestädga till och med de änder itmeva-rande år utfärdade cirkaläret). Dylika lätthandterliga och beqvåma speeialsamlingar af gällande författningar och stadganden äro så nyttiga hjelpredor, att den föreliggande lintet annat förord behöfver; än ett tillkän-Jnagifvande, att hon är i bokhandeln tillI gänglig till ett ett pris af 75 öre. Casati: La monarchie scandinave. Liksom endast ett ej: alltför knappt tillmätt tidsafstånd möjliggör, att så säga, ett riktigt perspektiv vid bedömandet af förflutna tilldragelser, på samma sätt ser man, att brännande tidsfrågor ofta fattas klarare, mera i stort och mera oberoende af förI dunklande tillfälligheter oc biomständigheter af den, som befinner sig aflägsnad från dessa frågors skådeplats. Oberörd af personliga inflytelser och oväsentliga småsaker, som olta öfverväldiga den, hvilken sjelf står midt i stridshvimlet, kan betraktaren få afstånd med oförvillad blick uppfatta och hålla fast hufvudsaken, det väsentliga, iden af en religiös, politisk, vetenskaplig eller litterär rörelse. Han låter ej sin 1ogiska granskning af dess syfte och värde ryckas in på afvägar af de sympatier eller antipetier, de personliga böjelser och småintressen, som så ofta med sofistiska skenoch svepskäl förvirra isgnnerhet den politiska diskussionen mellan dem, som omedelbart beröras af tvisteämnet. Häri finna vi för vår del förklaringen, hvarföre utländningen — fransmannen, britten, italienaren — sä lätt fattar,. erkänner och ofta med slående enkelhet förfäktar den nordiska enhetstanken såsom en stor sanning, ett historiskt kraf, en politisk nödvändighet. Ett nytt bevis på det intresse, hvarmed utlandet följer den nationella enhetsrörelsen i Nord: n, är en helt nyss offentliggjord ströskrift af den såsom politisk författare bekante Casati: La monarchie scandinave ä propos de la question danoise, lettre äå M. le baron Hochschild ministre de Suede et de Norvege (Paris 1865). Ströskriften inledes med -ett till baron Hochseluld riktadt förord i de mest smickrande ordalag, som utan tvifvel äro uppriktigt menade, men onekligen inför en svensk läsares öron taga sig utsom den blodigaste ironi. Då den s. k. folkrätten i sjelfva verket ännu ej höjt sig från barbariets ståndpunkt, ty barbarisk måste man kalla en rätt som i sista hand vädjar till den råa styrkan, dv. 8. rentaf till negationen af rätt; då kommunikationsväsendets utveckling m. fl. förhållanden förvandlat de stora staterna från löst hopfogade massor till homogena enheter och sålunda gjort dem i helt annan grad mäktiga och fruktansvärda, än de voro i fordna dar, då tiliochmed en så liten stat som Venetien kunde spela en betydande roll; då de små staterna äro en anledning till krig, hvaremot, såsom Bonald riktigt anmärker, större, någorlunda jemnstarka stater inom mera fixa gränser mindre skulle plågas af den oro, som oupphörligt sätter vapen i folkens händer; då således i den historiska utvecklingen ligger en tendens — den må nu vara god eller dålig — till större statsbildningar — då återstär för de små staterna ingen annan möjlighet att slippa blifva uppslukade af mäktiga grannar, än politisk sammanslutning mellan beslägtade folk, hvilka dermed ock följa en af historien tydligen anvisad lag. Häri ligger skandinavismens berättigande: för värnande af sin nationella sjelfständighet, sin folkegendomlighet, sin politiska tillvaro — ty om ingenting mindre är frågan — måste svenskar, norrmän och danskar sluta sig tillsamman; de blifva då en betydande makt. Härör står ett hufvudsakligt hinder i vägen: de två dynastierna. Derför bör, då Danmark för ögonblicket är mest hotadt, Kristian af Glicksburg, hvilkens rätt till tronen dessutom i och med Wienfreden förlorade sin grundval, abdikera. Så lyder, i största möjliga korthet resumeradt, författarens resonnemang. — Ny tysk öfversättning af Tegners Frithiof. Tyska geografer räkna, som bekant, danska halfön till Tyskland, och tyska diplomater och demokrater sämjas om att påräkna samma halfö såsom ett framtida rof; på samma sätt räkna de tyska geograferna Schweiz och Holland till det stora täderneslandet; det är visserligen en vetenskaplig osanning, men Hegels folk har nu en gång satt sig i sinnet, att så skall det vara; det mäste ju också erkännas såsom högst olämpligt, om Wiege und Grab des deutschen Rheins4 ej vore tyska. I jemnbredd med denna annexion af icke-tyska länder pågår inom den tyska litteraturen och Xvetenskapen? en storartad inkorporering af icke-tyska författare. Det är redan flera år sedan den store Nagler kom under fund med, att de gamla atheniensarne voro tyskar och att de fornindiska sagorna äro tysk egendom, liksom en annan germanist gjort H. C. Örsted och Amerikas upptäckare till tyskar. Ingenting således att undra på, att vi, som inbillat oss att Esaias Tegner var svensk, nu ryckas ur vär villfarelse genom den oväntade upplysningen, att han var en riktigt äkta germanX. Hans Frithiof har åter utkommit i en ny tysk öfversättning af hr Heinrich Viehoff, som i förordet om densamma betygar, att hon är aus echt germanischem