hon var för stolt och för ärlig för att vilja smyga sig ifrån dem. tJag vet att det här huset kommer att bli min död, sade hon en eftermiddag till Beatrice. ?Det sade jag din stackars far, men han ville inte tro mig. Det blef hans död, och det kommer äfven att bli min.4 Mrs Gordon låg på soffan, och Beatrice, som satt på en dyna tätt invid kaminen, passade på en panna med potates, som stod på elden. De voro för fattiga till att ha råd att elda i köket, och som främmande var någonting okändt i Rosemary Cottage, sväfvade de icke i fara att bli upptäckta. Beatrice hade för ofta hört sin mor tala om huset, som skulle bli skulden till hennes död, för att känna sig orolig öfver denna förklaring, men hon visste hvarför mrs Gordon var så nedslagen, och hennes milda anlete antog något väl tidigt ett uttryck af oro och bekymmer. Om jag bara kunde se något slut på detta elände?, började medren åter. Men det finns inte något. Skulder, förskräckliga skulder nedtynga mig, och en mängd fordringsegare spionera på mig och träka mig till döds. Ack, min älskling, om vi väl vore döda begge två! Beatrices små läppar började att skälfva, men hennes potates var nära att koka, hvarför hon qväfde de framträngande tårarne och höll sina ögon uppmärksamt fästade på hvad hon hade för händer. Om jag bara, började mrs Gordon. En stark kvackning på porten afbröt henne. Tag bort potatespannan, skynda dig att gömma undan den, kära barn!? utbrast hon helt förskräckt. ?Hvar?4 frågade Beatrice med den lilla pannan i handen.