don sjelf. Slutligen kunde de icke längre vistas i samma hus, och de skildes åt efter ömsesidig öiverenskommelse och till ömsesidig belåtenhet. I Om jag än skulle behöfva gå från dört till dörr och tigga, skulle jag ändå a: sakna mr Mathews, sade mrs Gordon, då dörren tillslöts efter hennes hyresgäst. Han gick, och, någon vidare hyresgäst hördes icke af. Åter lefde nt mrs Gordon på hoppet, och då hoppet förbleknade skref bon åter till mr Gervoise. Han svarade hastigt och kort. Mrs Gordon gjorde bäst uti tt lemna huset, sälja en del af möblerna och laga att Beatrice tinge lära sig något nätt och bra handtverk. Detta råd understöddes af tjugofem pund. Men mrs Gordon hade plötsligt fattat kärlek till det hus hon förr hade hatat. Hon kände sig högst obenägen att skilja sig från möblerna, som hon kort förut hade haft så brådt att få sälja — och så att till på köpet skilja sig från Beatrice! Det var ännu värre än att hänga upp en annons i sitt fönster! Mrs Gordon beslötatt aldrig förödmjuka sig ända lerhän; men som folk måste lefva, de må nu vara huru fina och förnäma som helst, sökte den stackars enkan, som nöden gjorde energisk, att gifva lektioner och befatta sig med hvad slags arbete hon kunde få. Med iden fick hon en lektionstimma i musik och några beställningar på löslockar, och så kämpade hon sig fram en tid. Jane hade naturligtvis blifvit uppsagd, och nu var det som Beatrice skulle iniria itt löfte och arbeta för modre;. Beatrice olef en huspiga af första rangen och ingen vanlig kokerska. Hon använde all sin energi och allt sitt förstånd — och med båda dearne var bon rikligt utrustad af naturen — så att tillegna sig de första grunderna uti