STOCKHOWM don 11 Aug, Framåtskridandet3 vänner hafva öfv.rallt ned glädje helsat det steg, som spanska egeringen, efter lång tvekan, i dessa dagar indtligen uttogit: vi mena erkännandet afl: onungariket Italien. Detta synes nemlizen 1I . Spaniens sida innebära ett löfte om attl let söker att, såvidt möjligt är utan en re-l, rolution, lösg sig från de bojor, i hvilka , n religiös obskurantism och en förstockad amerilla under en så lång tid hållit lan-i jet fånget. Man har dock så ofta blifvit ; ! l j j C I Den politiska ställningen i Spanien. I I 1 I ckad i sina förhoppningar om den spanka regeringens vilja och förmåga att taga tt verkligt initiativ till framkallande af en risisinnad och vär tids civilisation mera motsvarande nationel anda, att man äfven wu står iveksam om rätta halten af det vigiga politiska steg vi ofvan omnämnt. För utt sätta våra läsare i stånd att sjelfva bilda sig en åsigt i detta ämne, återgifva vi här nedan en med insigt och talang skrifven l, uppsats i Kölnische Zeitung för den 6 Aug., ls som gifver en snabb öfverblick af den politiska ställningen för ögonblicket. ; Italiens erkännande af Spanien är ett i mästerstycke af den spanska statskonsten, och herr Mercier förtjenar Hederslegionens storkors, om han ännu icke har det, äfven. i den händelsen att han, såsom vi förmoda, endast gjort klockartjenst vid dopet... Denl spanska bourbonskan, den oskyldiga Isabella, som, ehuru hon icke i kraft af legitimisti-ka rättsgrunder kom till tronen, tillsammans med den nepolitanske bourbonen och hela den europeiska reaktionen utmanade sitt århundrade, hon, det lydiga verktyget åt nunnan Patrocinio, pater Claret och erkebiskopen i Burgos, af hvilka den förre var konungens bikttader, den sednare prinsens af Asturien guvernör, hon, Napoleonidernas födda motstånderska, den stolta spanskan, den ifriga katolskan, blef i det ögonblick, då Rom förklarade sig icke kunna komma öfverens med Iltalien, då Vegezzi och Maurizio måste stryka segel för Bach och Merode, bragt derhän, alt erkänna den exkommunicerade röfvaren af kyrkogods, den af hela den legitimistiska verlden hatade och afskydde Victor Emanuel, Napoleon II:s gunstling, Cavours förtrogne och Garibaldis medbrottslipg. Då under förlidne sommar en sammankomst var beramad mellan Ferdinand VII:s dotter och Napoleon I:s brorson, strandade denna kejsarens och hans högspanska gemåls älsklingsplan på Isabellas motvilja för att trycka handen på den man, som hade spelat e: sä stor roll uti rötveriet af Petri arf, och om don Francisco de Assisi då ofirade sig och iniann sig uti Tnileriernas lejonkula, eå var detta ett äkta martyrskap, hvilket såsom sådant uppfattades lika väl i Paris som i Madrid. Drottpingens gemål offrade sig för sin krönta herrskarinna, hvilken han för den goda sake :s och den kära fredens skull hade bragt så många offer. Don Francisco de Assisi kan väl säga som Montezuma: Hvilar väl jag på rosor?? Det berättas utt kejsar Napoleon då hade yttrat till marskalk ODonnel, att det var bra oklokt af drottningen att spela den kallsinniga, då han lifvades af den uppriktigaste önskan att rädda henne från den väg, som direkte skulle föra henne i förderfvet. Sedan dess har ett år fö:flutit, sedandess har September-fördraget blifvit afslutet. Pius IX skrifvit ett bref till Victor Emanuel, banditväsendet i södra Italien bliivit allt mera ohyggligt, och det behof gjort sig allt mera gällande, som hänvisar till hvarandra tvenne genom ångbåtsfarten så mycket närmade halfö r. På samma gång hade pressens misshandling blifvit med hvarje dag allt mera bjert i ögonen fallande, förhånandet af alla konstitutionella känslor allt mera himmelsskriande. Det parti, som arbetar på bourbonväldets störtande och önskar en enig hallö, uppträdde eå öppet, som om det endast behöfde använda häfstången-för att åstadkomma den väldiga omstörtningen. Slutligen kom den obeskrifliga finansnöden med i spelet. Det är en gammal historia att bourbonerna och habsburgarne äro klena penning-. förvaltare: guldet rinner genom deras händer, likasom genom ett säll. Dervid tala de dock vid hvarje tillfälle om besparingar, om armå-reduktioner, om statsekonomiska reformer, 0. 8. v.; men då sparsamheten skall bli en sanning, lägger sig äran emellan, denna ära, som fordrar en glänsande hofhållning. Och hvad är väl kronamutan många, många ordnar och uniformer annat än en sol utan måne och stjernor! Men mycken ära och många generaler leda endast allt för ofta till öfverdrifven känslighet Österrike eger Venetien, förr en gång egde det älven Lombardiet, och dess inflytande sträckte sig ända ned till Apenvinstöfvelns stortå; Spanien eger Cuba, men förr en gång egde det äfven halfva Vestindien och Mexiko och Peru och en mängd andra äkta perlor: det retar och det bränner. Då stod San Domingo att få, och det blef införlifvadt; då tycktes Peru vara ett lätt byte, och det bief bekrigadt. Man gick drägtig med stora planer, man ville åt spanska kronan och åt kyrkan återeröfra det absoluta väldet öfver den nya verlden, från Floridasundet och Rio Grande del Norte ända till Amerikas sydspets. Skada att cortes, så väl? de än voro. sammansaita, icke kunde bevilja de behöfliga skattebidragen! Men en dag randades, då det var slut med trefnaden och det goda lynnet. Då uttalade drottningen lugnt ett djerft ord: hon skänkte staten sitt patrimonio real och gaf befallning om att sluta fred med Peru och att utrymma San Domingo, och då icke ens detta ville hjelpa, ja, då onda tungor till och med påstodo att kronan hade gjort. en briliant affär genom bortskänkandet af