Aftonbladet – 9 augusti 1865, sida 3

lJäsrummet och fingo veta, att han ej mera fanns ill; ty de hade nästan ansett honom undantasen från dödlighetslagen. Hans ålder kunde man lott gissa sig till. Personer, som knappt försummat någon enda dag på 30 år i biblioteket, berätta, att armeniern såg lika gammal ut, när le först sågo honom som i sista ögonblicket. Hans punktlighet att infinna sig i biblioteket var någonting förunderligt. Det påstods till och med, att då inrättningens ur dragit sig, ställdes de vid hans ankomst. Han var läng, smal, lågbröstad ned smala ben, som slutade med fötter af ofantiga dimensioner. Hans hals var lång som en storks, mager och alltid bar. Han bar afsky för halsdukar af hvad slag det vara må och hade i ratal sökt öfvertala tjenstemännen i biblioteket, nos hvilka han var en stor favorit, att lägga bort sådana. Hans änsigtsdrag voro långa, aftärda och bleka, men man hörde aldrig af, att han var illyarsamt sjuk Hans drägt bestod at en vid, svart tygrock, liknande en nattrack, med vida irmar, öppen framtill och räckande halfvägs nelanom knäet, vest och byxor af turkisk snitt och i i Hare bon DONNA viunaue Destä af en liten grön kalott, liknande de af presterskapet begagnade; till denna lade han på sista tiden en hatt af något svart material. När han passerade det rum, der käppar och paraplyer aflemnas, nickade han mekaniskt med hufvudet åt venster till helsning och vid portvaktens rum till höger, antingen der fanns någon eller ej. Härpå stöfvade han fram till brunnen på gården, hvilken bibliotekets gästfrihet alltid håller full för den törstige, som vederqvicker sig medelst en tennbägare, fäst vid en kedja. Om solen sken klart, brukade han stå några minuter och värma sig i dess strålar, men när vädret var kallt och snö betäckte marken, gick han genast upp i det stora och varma läsrummet. Sällan hände det, att betjeningen var der före honom, men om de voro det, fingo de samma stumma helsning, då han gick rakt fram till hyllorna midt för bordet i midten för att taga ned de böcker, han hade lemnat der dagen förut. lans plats vid bordet var densamma han alltid haft. Alla tycktes medgifva hans rättighet till den, likasom jag tror bruket 1 underhuset tillåter en medlem, som en gång mottagit dess tackNORNAN RURIRSRE ERA GURAOER., JIA: IRINOGAON SERA TRAIN