Aftonbladet – 9 augusti 1865, sida 2

Min klo är redo till att sarga eder, Och aldrig någonsin den tvekat än, Så ofta rättvisa och tro och heder Mig säga, att jag bör slå till med den — Vid dessa orden vargarne en stund Med våldet höra upp. Förstulna blickar Storskrytarn till två andra hundar skickar, Dem nådigt han vill ha i sitt förbund. En utaf dem är en siberisk hund, Med nosen kort och trubbig och med huden Betäckt af raggigt hår och sträf och luden. Väl vargaparets glupskhet honom stött; Men af en huslig tvist han redan skrämdes, Hvari hans eget skinn en smula blödt Och hvaraf han med ens helt fredligt stämdes ; Kanske han närde ock ett hemligt hopp Och skulle, hellre än parti han tagit Af offret, uti tysthet föredragit Att sjelf med egen mun det äta Db p— Så brottsligt tänkte ej den andra hunden; Det var en vindthund af ett ädelt slag, Och lätt på foten, full utaf behag, Slagskämpe också, men på jorderunden, Då segern vunnen var, ej fema fanns, För öfvervunnen hund med slokad svans, Medgörligare sinnelag än hans. ?Från gräl och slagsmål, vän, min hand jag tager, Så han till rapphönshunden ordade — Jag vill ha ro. Ej frestar mig slik lager.? — Vid dessa ord han kuschande Helt vårdslöst slickade sin svans och tassarne; Utaf sin nobla väns beteende Helt nyss, ej utan skäl, han sårad blifvit, Och kan ej minnas utan bitterhet, Att rapphönshunden honom öfvergifvit Uti en tvist, som vunnit ryktbarhet. Nu i din tur om hjelp du fåfängt beder Och om i svårighet du kastar dig, Så får du hjelpa dig förutan mig? Vår vindthund tänker så, och vargarne det gläder. De låta rapphönshunden kråma sig; De se att, trots hans stolta ord om heder, Han dock i grunden pratat bara väder, Men ack, på samma gång förstodo de Att man dem allmänt höll för röfvare.