Aftonbladet – 9 augusti 1865, sida 2

Fabeln för dagen. (Originalet af Viennet af franska akademien.) Örversättning och tillägg. Att knäcka skrofvet på en fredlig hjort Sig några hundar fegt tillsammanslogo. Då luffade två vargar dit helt fort: — Förstås, den hotades försva: de togo! — De hundar gåfvo efter morrande Och smögo undan, hvar uti sin håla: Försvara sig ej hjelpte. Vargarne De voro både hungriga och snåla: De knappast voro ense mellan sig, Om ej när det om onda ting var fråga: Att dela rofvet de med lömska kri Uppå den svage skoningslöst sig VÅRA, Och blifva så för ärligt folk en skräck, — Ren för en skamlig stöld, med delning fräck, Dem hela nejden med en röst anklagar; Den afskyr grannarne, som hade magar Att tåla denna bragd. — Slikt minne är Ett dåligt förebud. Snart hjorten känner Uti försvararena falska vänner; Han ej på bytet vann. Omöjligt är Att mot två dylika pandurer strida. Här öfvermakten är på våldets sida. Också begär vår hjort, med brutna ljud, En rättvis hjelp af menniskor och Gud. Och vid hans rop blef horizonten full Af hundar skiftande till slag och hull, Som emot vargarne på afständ flina, Och morra, gläfsa, skälla, grina; Främst syns en rapphönshund, i räfjagt slängd, Med tigerfläckig had på ryggens hela längd, Snarlik en leopard. Vidt upp han gapet spärrar Och stolt med stentors-stämma talar så: Tout beau! Låt bli den der, i gode varga-herrar, Hvad har han gjort att honom slå? Han ensam är. I ären två Och det lär intet wifvel lida Att hyar och en af er är mången gång Mer stark än han; och dock en segersång I sjungen! Nej, vid sådant sätt att strida Är skammen blott på segrarns sida. Tout beau, och glömmen ej att hans parti jag tar,