Aftonbladet – 8 augusti 1865, sida 2

han tänkte: nej, jag måste bort, det är bäst för mitt eget lugn och kanske också för en annans. Och han kastade dervid en lång och tråvande blick på sin egen spegelbild, som han fann ganska oemotståndlig. För sina vänner gaf han emellertid en ståtlig sexa, då han omtalade sitt beslut att resa till Stockholm, åt hvilken ide de lyckönskade honom. Bland dessa vänner fanns äfven en student, en lärd man, som påstod att Wollert vore oförliknelig som skald, såvida han icke hade ett visst tycke med Tegner. Och nu deklamerade vår unge studiosus några verser, som voro skrifna till fru Nanny Hallman, och dessa hade ett så förvånande tycke med Frithiof i Balders hage?, att alla ovilkorligen måste ropa bravo. Vid denna hyllning blef Wollert alldeles hufvudyr. Om jag skulle låta allmänheten få del af mina skaldeförsök, tänkte han, men var dock alltför blyg att högt yttra denna tanke. Jag vill till Stockholm hade vår hjelte sagt, och beslut och handling voro ett hos unga Wollert. Sedan han sjungit några afskedssonetter, rustade han sig i ordning att fara från C. Om han känt Petrarcas öden, skulle han säkert liknat sitt öde vid den store skaldens, hvarvid den lilla runda fru Nancy Hallman fått vara den himmelska, oupphinneliga Laura. Men nu nöjde han sig med att likna henne vid solen och sitt hjerta vid firmamentet, der hennes bild för evigt vore fästad. Vid afskedstagandet lät han ett af sina alster halka ned i fru Hallmans arbetskorg. Hon rimmade väl något tillbaka om ?måne? och ?fåne?. Men, då var han redan rest, så att ingen tjenstaktig vän kunde föra dessa ord till honom. Vår hjelte lefde således