Aftonbladet – 8 augusti 1865, sida 2

från den höga pannan, nedvikta skjortkragar och en halsduksros å la Byron. Han fördjupade sig i distraktioner och gick som i ett känslorus. Hans principal, som dittills funnit honom vara en ordentlig yngling, hvilken noggrannt uppfyllt sina åligganden, fann honom nu oordentlig och högst fantastisk. Herrn passar icke längre i denna handel4, sade patronen en dag, då herr Wollert talat om sina månskensintryck med en jungfru som köpte tvål. Jag tror sannerligen att herrn är alldeles förryckt.4 Unga Wollert feg Lutande sig öfver några pomadburkar, hviskade han något om att hans kärlek vore förrådd samt äfven något om Othello och bengaliska tigrar. Detta hände samma dag, som underrättelsen kom att en gammal faster, hvilken Wollert aldrig vårdat sig särdeles om, vore död och att han, som närmaste arfvingen, skulle lyfta sitt arf, som bestod af 20,000 riksdaler. Den gamla slägtingen hade i lifstiden varit lika rädd för döden, som grannarne för hennes tunga; eljest hade borsonen säkert icke fått ärfva henne. Ty denna fruktan afhöll henne nemligen från att göra testamente, hvilket säkert utfallit till förmån för en ung qvinlig slägting på långt håll, som var i hennes hus och den enda, hvilken vårdat sig om den gamla damen. Af denna orsak fick herr Wollert sig ett oväntadt arf och den unga flickan blef i hast utan ett hem. Väl slog herr Hallman fram några vinkar om ett fördelaktigt kompaniskap mellan sig och arftagaren, men denne syntes icke dispönerad. De der fatala orden, att han icke längre passade för herr Hallmans diversehandel, låg och grodde i Wollerts själ, och