Aftonbladet – 8 augusti 1865, sida 2

säll i sin ovetenhet, och säll genom de för stulna vinkar han ej kunnat afhäålla sig frå att ge fru Hallman om sin möjligen kom mande storhet som skald. På resan till hufvudstaden steg vid sta tion ett fruntimmer in i samma kupå, son hr Wollert satt. Damen syntes vara tem ligen van vid resor och hennes bruna skrynkliga sidenklädning, såg nästan ut son om hon flugit i och ur kupe. Unga Wollert hade intagit en tänkand och intressant ställning i ena hörnet, damei stödde sig vårdslöst mot den andra och gjord observationer i rymden, I detta ögonblick for en poetisk tanke ge nom den unge mannens hufvud. Som har föresatt sig att aldrig låta en sådan tankt gå förlorad för verlden, tog han fram ano tationsboken och antecknade den. Hvar efter han i tankarne och till följd af gam mal vana satte blyertspennan bakom örat Derpå framtog han en af Eugåne Sue romaner och började läsa: cHvad den franska skolan är skön, sade fruntimret halfhögt för sig sjelf, sedan hor kastat en flyktig blick på den bok, son Wollert höll i handen. Den är full af starka karaktersteckninga: och skakande händelser. Man ryser ovil korligen då man läser dem, sade unge Wol lert och såg upp. Eller man gråter, om man som vissa per soner är ytterst känslig, suckade fruntimret De franska författarne inlägga mycke intresse i händelserna. Man läser, ja, mar slukar innehållet med den spändaste upp märksamhet, för att ändtligen se slutet och upplösningen, svarade Wollert. Som vanligtvis är mycket sorglig. Men. så är lifvets gång, inföll den okända. ,Ja, vi äro alla mer eller mindre under