Aftonbladet – 7 augusti 1865, sida 4

paårsamheten en pligt. Art. 4. (Charles) Jag skyndar att tillstå, det ag stundom är uppbrusande, häftig och ond; ag begär undseende för det första ögonblicket. — (Helene) Det kan ibland vara svårt att förlraga, men — beviljas. Art. 5. (Helene) Det är nödvändigt, att man ifven har något att förlåta mig. Jag kan vara lj Mf ojemnt lynne och är då böjd för svartsjuka. — (Charles) Med nycker kan man ha undseenle, endast de icke komma för ofta på. Hvad let andra felet beträffar, gläder jag mig nästan leröfver, ty den, som är något svartsjuk, skall tan tvifvel aldrig ge skäl till svartsjuka. Art. 6. (Charles och Helene) Vi äro öfverty-; sade om, att mellan personer, som älska hvarindra, stridigheter och känslornas afsvalnande ; västan alltid härflyta af små orsaker. Derför örbinda vi oss att i saker af underordnad wvigt rig handla efter vår egen lust, utan alltid l; kynda att underordna oss den ena den andra. Helene) I vigtiga saker är det rättvist, att Oharles afgör, ty han har mera omdöme och cunskaper än jag. — (Charles) Helene är för anspråkslös. Jag skall aldrig besluta någor, förrän ag rådgjort med henne och omvändt henne till min åsigt, eller jag antagit hennes, om jag anser den vara bäst. Art. 7. I följd af den föregående artikeln skall var och en utaf oss kläda och smycka sig efer den andres vilja. Mt. 8. Orden: Jag vill, jag fordrar? och andra dylika uttryck äro helt och hållet utstrukna ur värt lexikon. Art. 9. Charles skall ära sin hustru, på det iron må äras af andra, Han skell visa henne iktning och förtroende och särskildt vakta sig ör att i hennes närvaro gifva företrädet åt nåson annan fru, i hvad afseende det än vara må. Art. 10. Vi skola alltid erinra oss, att brist! å renlighet och omvårdnad om sin person kan 108 den andra parten uppväcka vedervilja och ickel. Renlighet är för kroppen, hvad älskvärdwet är för själen. Detta uppväcker välbehag. Art. 11. (Helene) Nästan alla qvinnor uppföda ina barn och vårda dem sjelfva. Jag hoppas, tt Charles tillåter mig uppfylla mina modersligter. — (Charles) Jag gillar det under vilkor tt läkaren tillstyrker det. Ärt. 12. (Charles) Helene skall akta sig väl för att man icke förderfvar våra barns sinnen i leras unga år. Hon skall sjelf icke säga dem och icke tåla, att man säger dem någon af dessa ;smakliga saker, hvilka kunna för hela deras if ingifva dem falska ideer och farliga intryck. (Helene) Jag skall egna den största upp märksamhet åt att detta icke sker. . Art. 13. Fastän vårt ömsesidigt hjertliga förnållande gör oss försäkrade om, att vi aldrig skola handla emot dessa föreskrifter, komma vi ikväl öfverens om, att hvardera utaf oss skall bevara ofvanstående utaf oss båda undertecknade artiklar. Om en utaf oss synes glömma en enda punkt, skall det vara den andra tillåtet att framlägga den för hönom (henne). Art. 14. Ingen utaf oss eger något, som icke äfvenledes tillhör den andra. Det lönar ej mödan att efterräkna, hvad den ena medfört, då man har allt gemensamt. Hjerta och mod, den enda utstyrsel vi medföra, kan man icke beräkna, och en hvar utaf oss skall bemöda sig om att hafva så mycket som möjligt deraf. Sknfvet i Paris i nådens år 1864. Af uppriktigt hjerta Charles D. Af uppriktigt njerta, för hela lifvet, Helene, blifvande hustru till Charles D. Det var, som sagdt, med detta kontrakt föräldrarne ville styrka fröken Helenes vansinne. Men hennes försvarare vid domstolen, nr G. Benoit Champy. anförde, att denna handling ingalunda är ett bevis på oförstånd, utan tvärtom ett utdrag ur ett af Andrieuxs snillrikaste verk, och det skulle vara orättvist, att vid detta tillfälle döma som ett alster af vansinne hvad som hela Frankrike förut ansett för en produkt af snille. Så orättvis kunde naturligtvis icke heller domstolen vara, hvarföre den äfven upphäfde föräldrarnes protest mot giftermålet och tillstadde dettas ingående in optima forma. — Verkan af ett rus. För några dagar sedan flanerade en ung man kl. 8 på aftonen framför portalen till kyrkan S:t Eustache. Plötsligen tog han ett språng och började med en ekorres vighet klättra uppåt kyrkans facad, hakande sig fast vid der befintliga ornamenter och skulpturer. Ett ögonblick funno hans fötter icke något stöd och han höll sig qvar blott med händerna: Men genom en ny ansträngning lyckades han komma vidare och uppnådde ett trängt galleri i jemnhöjd med en tredje våning. Det tycktes vara omöjligt att der göra en enda rörelse utan att störta ned, och likväl började den unge mannen göra de förundserligaste språng. De förbigående stannade och småningom samlades 2 å 3000 personer, hvilka under bäfvan åsågo spektaklet och trodde att det var någon galning som sluppit lös. Hvarje ögonblick väntade man attse honom nedstörta, och hade derför garnerat trottoiren med madrasser, samt uppmanade honom att komma ned. Men mannen fortsatte i stället sin promenad och uppnådde ett annat galleri, der han åter började utföra de vidunderligaste hopp. Polisen reqvirerade sappörer till hjelp, hviika ankommo med stegar och tåg. Men gymnasten fortsatte sin luftfärd och man mäste afstå från försöket att nå honom. Emellertid gick en poliskonstapel in i kyrkan och fick der af sakristanen veta att man kunde från kyrkans inre komma upp i höjden medelst en trång trappa. På denna väg sökte man nu genskjuta equilibristen. Men då han fick se dem, gjorde han min att kasta sig ned; man måste parlamentera. Slutligen lyckades man gripa honom; men galleriet är mycket trängt, och då han märkte att man ville töra honom med sig, gjorde han så häftigt motstånd att han höll på att störta ned dem allesammans på gatan. Man blef då tvungen att garottera honom; men då man kom till trappan, befanns det omöjligt att komma ned med honom i detta tillständ och man måste ännu en gång ta sin tillflykt till öfvertalning. Efter otaliga uppehåll kom man ändtligen ned på fast mark. Fången ville då rymma sin väg och råkade i ett våldsamt raseri, som först småningom stillades i vakten, der man kom under fund med att den olycklige var ett rof för en häftig nervös öfverretning förorsakad genom rus. Dagen derpå berättade han, att han med några vänner för första gången druckit absint och i temligen stor qvantitet. Inom kort hade han förlorat allt medvetande och visste ingenting utaf sina gymnastiska öfningar sedan föregående afton. — En bjudning hos Bulwer. I närheten af Knebworth, sir E. Bulwer Lyttons familjegods, resa sig nu trenne herrligt belägna och i götisk stil uppförda nya byggnader, hvilka förliden lördag utgjorde samlingsplatsen för ett utvaldt säll-skap. De äro boningar för skriftställare och konstnärer, som der finna en hyresfri asyl med. ty åtföljande årligt underhåll, och äro uppförda af Föreningen för litteratur och konst. För vid pass tro år sedan gåfvo Bulwer, Dickens och andra framstående skriftställare första impulsen till grundandet af denna förening. Bulwer skref för densamma en komedi, hvilken, spelad af dilettanter, sådana som Ch. Dickens, Mark Lemon och John Leech, inbragte föreningen en ganska betydlig summa. Den öfriga summan samlades genom subskriptioner. Föreningens första synliga resultat framträder nu i dessa tre byggnader, till hvilkas besigtigande Bulwer hade inbjudit föreningens medlemmar. Ch. Dickens, A. Oustin, P. Fitzgeraid, B. Webster, E. Yates m. fl. infunno sig och undfägnades på det mest gästfria sätt på Knebworth, dit de jemte en talrik mängd andra gäster blefvo inbjudna af den artiga och välvilliga värden. TRadnwisasnine