Aftonbladet – 7 augusti 1865, sida 3

stigande elterlraägan på bomull. Är kristendomen och statskyrkodogmatiken detsamma? (Forts. från lördagsbladet.) NH Vi skola tydliggöra vår mening genom några korta antydningar om de förutsättningar, som ligga till grund för hufvuddogmerna — den skolastiska läran om den naturliga och uppenbarade religionen , som åstadkommit en genomgående förvirring i hela teologien, lemna vi åsido äfvensom den om sakramenterna. Det är den s. k. vedergällningsrätten, som, drifven till den ytI .ersta orimlighet, under namn af Guds straffande rättfärdighet, är förutsättningen för tj helvetesläran ; samma vedergällningsrätt -jemte den hedriska och judiska offerteorien för satisfactio vicaria, det är en förvirrad och oriktig uppfattning af menniskans sanna I väsende i läran om Guds beläte, som är förutsättningen för arfsyndsdogmen, hvilken, sådan hon inom vär kyrka i den synergiI stska striden bestämdes, är manikeism, hvilI ken, ehuru undanstucken under försigtiga termer, vid första begreppsaralys visar sig i sin nakenhet; det är samma fela tiga uppfattning af menniskans väsende, som ligger till grund för den kalcedoniska dogmen, hvilken gör Kristi person alldeles obegriplig och full af motsägelser; och en förvirring utan like i uppfattningen af Guds väsende och personlighet finnes i det 8. k. atanasianska symbolum, denna lära om tre särskilda personer, som h.ardera hafva icke allenast samma egenskaper i anseende till omfattningen och innehållet, utan äfven samma fullkomlighetsgrad i hvarenda egenskap, hvilket, om man i inbillningen — ty med förståndet kan det icke ske, såsom teologerna ganska riktigt anmärkt — söker föreställa sig dessa tre såsom verkligen särskilda personer, ovilkorligen innebär tre jemnhöga gudar — en föreställning, som för oss lyckligtvis är lika främmande, som den var det för judarne och de första kristna. Och när dessa förutsättningar hos alla tänkande menniskor blifvit såsom inbillningar och villfarelser ur deras medvetande utträngda af bättre, renare och fullkomligare, då är det visserligen en kortsynthet utan like, om man föreställer sig, att dessa dogmeri deras närvarande form skola tillfredsställa den kristna församlingens religiösa medvetande. Hvar och en, som gjort sig reda för religiositetens och sedlighetens väsende, vet, att detta är praktiskt eller att det består i en genom Guds ande frigjord vilja, som icke mera är de sinnliga begärens och lustarnes elaf, utan ett verksamt organ i Guds tienst att åstadkomma ett sannt och harmoniskt lif eller salighet inom menniskan sjelf och så äfven hos andra, eller att hos sig sjelf och andra förverkliga Guds rike. 9Sösom sådan kallas viljan förnuftig. Men all praktisk verksamhet utgår från förnimmelser eller teoretiska själsyttringar (känslor, föreställningar, begrepp) såsom sina bestämningsgrunder, och förnimmelserna kallas, såvidt de hafva den osinnliga verlden (Gud och alla andra förnuftiga eller personliga väsenden) till sitt innehäll och föremål, äfvenledes förnuftiga. Menniskans förnuft är hennes eviga och ursprungliga väsende eller den osinnl ga principen i all hennes utveckling. Detta kan bevisas antingen metafysiskt, ur Guds eget väsende, eller psykologiskt, derigenom att man ur den om menniskan gifna erfarenheten visar omöjligheten att förklara denna ur hennes sinnliga bestämningar. Men då ändamålet med dessa anmärkningar är att hos dem, som icke ega filosofiska studier, väcka uppmärksamheten På några oriktiga föreställningar angående högst vigtiga frågor, kan icke något bevis för den framställda satsen hvarken af det ena eller andra slaget här meddelas. Måhända skall dock den sunda erfarenheten om själslifvet i dess många olikartade yttringar hos den, som fattat andan afkristendomen och icke alltför mycket litar på det sinnlig. s verklighet, hvilken är blott relativ, hvarom dess föränderlighet och förgänglighet ger 038 en kraftig erinran, bekrälta denna sats. Och emedan menniskans väsende i dess sanna och egentliga betydelse är osinnligt, är hon i och med förDimmandet af sitt väsende sådant det är i sin sanning, eller när hon icke längre är blott sinnligt utan tillika ock förnuftigt medveten, redan utan att hon eger förståndsinsigt om den osinnliga verlden eller kan gilva teoretiska bevis för dennas tillvaro, inom sig i sin känsla fullt viss om henneg verklighet, samt att hon sjelf hör till densamma. Den ur den förnuftiga känslan framgående och på dess omedelbara visshet stödda föreställningen om det osinnliga är hen es religiösa tro, det teoretiska, ehuru dunkla, men derföre i och för henne icke ovissa, underlaget för hennes religiositet och sedlighet. Endast i sitt förnuftiga medvetande finner hon sanna och pålitliga bestämningegrunder för sin vilja, och sålunda möjhgheten att blifva religiös och sedlig. Att detta medvetande tinnes hos alla menniskor, nekar naturligtvis ingen, som medgifver, att förnuftet är menniskans ursprungliga och sanna väsende. Ty sitt väsende kan hon icke förlora. Hon kan endast, emedan hon har fri vilja, bestämma sig att folja detta eller ock sin sionlighet. Och att — då hennes utveckling i tiden, såsom erfarenheten visar, gär från det lägre till det högre, och sinnligheten är den lägre form för hennes illvaro, som först kommer till stånd och itven, sedan det förnuftiga medvetandet vakvat, söker behålla sitt välde, ehuru den då ör och så småningom äfven kan af förnufet göras till ett lydigt organ i dess tjenst — att det förnuftiga medvetandet måste väcas ur sitt dunkel och göras kraftigt af Gud, om i denna egenskap kallas den Helige inde, är något, som intygas af all religiös ch sedlig uppfostran. Den fasta vissheten om Guds pergonligET EE RISE RA , teer Å