Aftonbladet – 5 augusti 1865, sida 2

dem att komma hit på tå i afton, sade han, då vi stigit från bordet. Nåå, komma de?x Javisst. Med en undertryckt suck hörde jag dette javisst? och tyckte att det ändå vore er underlig sak att bli så beroende, då mar är gift. Georg gick in i sitt rum för att filosofera, som han sade, och jag satte mig i förma ket samt fattade en af Julia Kavannalis ro maner. Med en suck tänkte jag på, att v nu icke mera hade så mycket att säga hvarandra, som för blott några dagar sedan och jag undrade om icke allt äter kunde bli som då. Jag märkte tydligen att Georg icke var som förut intresserad af min när varo, och detta gjorde att jag började finne lifvet både ledsamt och dödt. Det är riktigt tråkigt att vara gift, tänkte jag, och en hel mängd små, förtjusande illusioner sönderföllo och lemnade en oänd lig tomhet i mitt bröst. Denna tomhet till tog alltmer, tills jag slutligen tyckte mig vara riktigt olycklig, ja, kanske den olyck ligaste menniska under solen. Och nu bör jadejag gråta, och de voro de bittraste tårai jag på länge hade gråtit, hvilket ju ickt var att undra pås ty de voro mina förste tårar som gift hustru. Om Georg ändå hade kommit och torkat bort dem, så tror jag mig åter ha blifvit samma glada uch lyck liga varelse som förut. Men huru högtjag än snyftade så hörde han det icke; ty har sof. Jag hörde ända ut i förmaket han: lugna, jemna andedrägt. Men i längden var det dock enfomnigt at gråta, hvarför jag slutligen torkade ögoner och tyckte det kanhända vore ganska barns ligt att gråta, för det min man funnit er kräm osmaklig. Han visste ju icke att jag sjelf tillagat den, och hans yttrande var så ledes ej för att såra mig. Och att han sof Nå, ja, ban kunde ju vara trött. Allt va således rätt bra och tusen gånger bättre är jag föreställt mig. Mitt sinne började bl lugnare, och jag kunde knappast fatta mir