Aftonbladet – 4 augusti 1865, sida 3

men, ehuru man tacksamt bör erkänna, att statsmakterna anslagit rätt artiga summor till rörelsens uppmuntran och, ehuru det icke kan nekas, art pengar i detta, som i de flesta andra fall, är nercus rerum, eller åtminstone ett nödvändigt vilkor, tveka vi dock icke att säga, att rörelsen bra nära är lemnad vind för våg, hvaraf ock följden är, att den saknar stadga och fasthet samt vacklar hit och dit, beroende på de flesta ställen af de tillfälligtvis styrandes duglighet eller oduglighet. Endast i större samhällen,såsom Stockholm och Göteborg, der man alltid med säkerhet kan i spetsen påräkna stora förmågor och — hvarföre förtiga det — mycket pengar, kan man säga, att den går framåt med jemna, säkra steg, utan att rubbas af stundens vindkast eller personers nycker. Men dessa månghundrade andra med sina lika många öfverbefälhafvare och nästan lika många olika reglor och stadgar! Med sina olika öfningsmetoder, enligt hvilka en hufvudsakligen öfvar skjutning, en jägarexercis, en bataljonsexercis och en slutligen äter, dricker och roar sig! Ty det är beklagligen sannt, att det finns föreningar, der icke ötningarne utan muntrationerna utgöra hufvudsak. Nänne ej härvidlag en ledning är nödvänig? En styrka, hvårs mål är att i forans stund bidraga till fäderneslandets försvar?, bör naturligtvis äfven i fredstid vara så ordnad, att den vid ett krigs utbrott genost har sin plats gifven och derigenom kraftigast kan verka för ändamålets vin nande; men vi fråga: huru skulle de många små, af hvarandra oberoende, skarpskyttekårerna vid utbrottet af ett krig användas? IIcke kunna de operera hvar för sig och derigenom bli ett lätt byte för den första, minste, reguliera styrka, de råkade ut för. Eller skulle man då börja att ordna den på ett lämpligare sätt? Följden blefve troligen, ati landet hade ingen, eller ringa nytta deraf, och att idn skulle förlora det insteg, den eröfrat i allmänna opinionen. Möjligen först i ett derpå följande krig skulle de dyrköpta lärdomarne bära frukt — kanske försent ! Det enda samband, regeringen nu bar med de särskilda kårerna, är genom öfverbefälhafvarne, och sambandet bestär uti de årligen afgifna rapporterna, som naturligtvis innehålla en hel hop vackra saker, men efter hvilkas inhemtande regeringen är ungefär likå klök söm förut, eller med andr urd:. der står en rätt vacker styrka på pap: peret. : Vi nämnde öfverbefälhafvarne: de flesta af dem ära nu unga officerare i tjenst, som snart sagdt årligen ombytas. och hvilka vid ett krigs utbrott skola skynda att inträda i tjenstgöring vid siba resp. regementen öch säledes lemna skarpskyuekårernå åt sitt öde. Många äro ock gamla; afskedade militärer, som finna ett nöje uti att på gamla dagar återupplilva fordna krigiska minnen; icke heller dem torde män hafva rättighe: jatt päräkna såsom anförare i krig. Föröfrigt äro de — nemligen öfserbejälhafvarnpe — en sorts förkläden, utan hvilka en skarpskyttekår icke får presenteras för regeringen. Det är ock ofta ganska svårt för de särskilda kårerna att erhålia lämpliga personer, som vilja åtaga sig detta lönlösa, mången gång obehagliga uppdrag — Göehaghgt derföre, bland annat, att fribetii vårt land ofta förblandas. med sjelfsväld, och att begreppen disciplin och lydnad ännu ej vunnit säkert fottäste inom irivilliga nationalförsvaret. SEN om den Då vi-nu påpekat åskilliga fel och svagheter i den Toösterländske -rörelse,:hvarom denna uppsats ha: dlar, törde det vara vår pligt au efter förmåga söka ntreda, huru de lämpligast böra kunna afhjelpas: För ästadkommande af större sammanhållning samt bättre organisation och disciplin anse vi alldeles nödvändigt, att de-nu spridda kårerna sammanföras till större så dana, t. ex. en för hvarje län, eller för hvarje regemente, der så -befunnes lämpligare, med sina af K. M:t uthämnda och aflönade öfverbefälbafvare: alt ett särskildt reglemente af regeringen; eller . dertill. uti sedd komit; utarbetas för frivilliga skarpskyttekärerna, och att hvarje sådan kär ärligen har ett nägra dagars möte på statens bekostnad. Hvad först angår frågan om bildande af större kärer, så tro vi oss. i det föregående ha anfört tillräckligt med skäl, som tala derför, eller, rättare, som tala emot de nuvarande små kårerna. Det är dessutom tydligt, att det ständiga ombytet af öfverBbefälhafvare, som vi anse så skadligt, derigenom torde kunna undvikas, emedan det torde vara jemförelsevia lätt att få lämpliga personer till dessa få platser. Vi ha nu vid indelta armån en officerskår, som, om man täger deras korta tjenstgöring i betraktande, är lika väl aflönad som våra fetaste prostar och biskopar. Den kunde således tåla vid litet extra tjensigöring; och de yngre kaptenerna vore, enligt vår tanka, särdeles lämpliga till detta befäl och borde af K. M:t kommenderas dertill — för dem utan tvifvel en god skola och god rekommendation för befordran. De borde vara fria från all tjenstgöring vid regementet oct åtnjuta något extra arvode och reseersättning. Bredvid dem skulle stå en styrelse, bestående af delegerade från de nuvarande kårerna, hvilka fortfarande skulle ega bestånd i form af kompanier eller bataljoner med sitt sjelfvalda befäl och egen styrelse för ekonomien. I Det föreslagna reglementet borde, förutom instruktion för öfverbefälhaivarne, innehålla åtskilliga staganden, som något inskränkte friheten för dem, som en gång inträdt i de frivilligas leder, och vissa diseciphnära be