Lilla Emilia är alldeles för gödhjertad. Icke skall man skänka bort allt som kan beundras.? Ja, uppriktigt sagdt, Emilia lilla. Det är alldeles icke praktiskt att våra så godhjertad?, sade Konkordia och lät fatet halka ned i den öppnade valerien. Farväl, goda Emilia, helsa till Georg. Och så gingo de. Men sednare på dagen möttes vi på Regeringsgatan. Efter ömsesidiga komplimenter och utrop öfver det angeräma att träffas så här helt å propos, sade Konkordia: Nu får jag uppriktigt omtala en sak jag gjort, som jag hoppas du icke tar illa upp. Det vackra nälfat, du så inverligt. vänligt skänkte mig, har jag nu varit och bytt bort mot en tsil; ty den beiöfde jag verkligen och tänkte som så, att jag på annat ställe san förvara mina nålar än Just på silfverat. Medgif, min bästa, att detta var ganka klokt.? Konkordia har alltid varit särdeles prakisk?, sade Emerentia beundrånte. Kan så vara. Men om du satt värde vå min gåfva hade du icke på detta sätt åtit den gå dig ur händerna?, svarade jeg not rin vilja, visande det lilla humör jag ände öfver deras ringskattning. O, mi Gud, så häftig du är?, utropade Konkordie. Och Georg, somafskyr häftiga qvinnor?, nstämde Tmerentia, Å ; ?Huru äl att han icke ser dig i denna stund?, sade Konkordia helt deltagande. Jag förföll mig sjelf nästan som en tisrinna och tog helt förläget afsked. BStackars Georg är beklagansvärd?, shvikäde båda, innan de hunnit vända mig yggen. 3 (Slutet följer.)