jag ovilkorligen, då deras tystnad icke tyck tes vilja ta något slut. ?Jo, vi äro hitkomna, för att tala upp riktigt med dig?, svarade bäda på en gång hemtande derunder djupt efter andan. Afven jeg hemtade andan och beredd mig. att få höra något mycket obehagligt ty hvarje gång mina svägerskor önskade tala uppriktigt med mig, var det alltid, fö att tillrättavisa mig, Måhända icke så uta skäl, men det oaktadt kände jag ändå till fullo allt det bittra, som ofia kan ligga sanningen. Kära Emilia lilla?, sade Emerentia De hör till min karakter att alltid vara öpper och rätt fram. Derföre säger jag rent u hvad jag tänker; ty om jag teg skule jag kanske slutligen ställa t.ll en riktig oreda.? Att tala i tid?, intöll Konkordia, käör förekomma mycket ondt. Det är af denna orsak jag nu vill tala?. återtog Emerentia, ?och jag hoppas att lille milia ej skall missförstå min välmenade uppriktighet.? ?Nej, kära du?, svarade jag nästan andös. Ack, lilla Emilia, jag fruktar du icke gör Georg rätt lycklig.? Åh, herre Gud!? utrop de jag, och mitt hjerta började slå, som på en jsgad hind. Den tiden vi hushällade för Georg, var han vand vid punktlig ordning.4 Ja, men Emerentia lillas, vågade jag invända, Sännu har jag ju icke varit gift mer än några dagar. Det förefaller mig derföre orättvist ar Georg att ha beklagat sig. Om han haft något att anmärka, borde han sagt det till mig sjelf. ! Han har ej heller sagt något till oss?, sade Emerentia. Det föll som en sten från mitt hjerta.