Aftonbladet – 3 augusti 1865, sida 4

ika humaniora. atleter till kropp och själ, nau: ska sportmen, som föra Alcibiadis och Homeri amn på läpparne. Det är en herrlig anblick, och härjemte på Thamestlodens stränder den :sleganta skaran at mödrar, systrar familjer, stulenter i sina universiteters färger, ljusbilätt och nörkblått. Vid hvarje krökning floden, varje ansträngning af roddarne hvifta näsduarne, skallar bifallsjublet. höjes ropet: Framåt, Oxtord, framåt Cambridge!? Mven möcdrarne och systrarne, hundratals rosenläppar ropa: Framåt!? De tillhöra i hjertat Oxford eller ambridge. Ett sådant skådespel erbjöd Themsen nyligen äter. En oerhörd menniskomassa, sammanpackad på stränderna samt på ångbåtar och båtar, de strömmat dit för att beskåda den stora täflingen. Man såg jemte de aristokratiska kretsarne äfven massan af Londontolket; kontrasten gjorde taflan ännu pikantare. Man sag här äfven de nautiska sportmen, Thamesklubben, i hvilken parlamentsmedlemmar presi dera, skeppare till protession, uttjenade skiljedomare, hvilkas mening utötvar ett betydligt mflytande på vaden, ty man slår mycket vad om tätlingen. Man såg ätven nyfikna främlingar, för att i denna landtliga ram se nationen i högtidsdiägt. — Ena vacker grefvinna. För några veckor sedan väckte en ung dam i Wiesbaden såväl tör sin utomordentiiga skönhet som 1tör sitt emanciperade sätt, men likväl ännu mera för den nimbus af hemlighetstuilhet och romantiskhet, som omgaf hennes uppenbarelse, mycken upp: närksamhet hos badgasterna och isynnerhet hos herrarne. Hon hade ankommit, ätföljd af en ung trotjenare, af hvilken man fått veta, att hon var en polsk gretvinna Alexandra Stonezky. mycket rik och fullkomligt oberoende. Dessutom hviskades det allehanda romantiska berättelser om den sköna grefvinnans ätventyr och öden. isynnerhet om en stor familjolycka och iortoljelser at höga personer, hvilka nödgat gretvinnans toöräldrar at fly, da hon ännu var barn, byaremot hon i hemlighet och förklädd till gosse ötverlemnades till en tamilj i Baiern, som uppfostrade henne. Naturligtvis bidrogo dylika betelser att allmänt väcka stort mtresse för den mysteriösa unga damen. hvilken derefter utgjorde det dagliga samtalsämnet; och herrarne 1synnerhet eftersträtvade att få göra hennes bekantskap. Skaran at tillbedjare, som täflade om hennes gunst, var dertöre temligen stor, och mången rik engelsman slösade bort ofantliga summor på presenter och andra små uppmärksamhetsbevis. under det att en och annan fatug adelsman spekulerade på hennes hand för att upphjelpa sina förstörda affärer. Plötsligt var den sköna gretvinnan och hennes tjenarinna försvunna sans adieu, så det betanns till och med, att hennes hastiga afresa varit så brådskande, att hon glömt betala den temligen betydliga räkningen på det hotell, der hon bott. Man bråkade som bäst sina hjernor med denna händelse, dä en polisbetjent, som kommit för att häkta den sköna okända, lemnade ätskilliga upplysningar om hennes person, hvilket vida öfvergingo allt hvad man hittills hört. Den sköna gretvinnan var en slagtareson vid namn Beucler från Wisterburg i Ba:ern, hvilken alltsedan sistl. Mars månad irrat omkring törklädd till fruntimmer och under sin förklädnad i förening med en elegant tournure och ett ganska vackert utseende, under högtklingande namn och titel föröfvat en mängd bedrägerier. Genom en romanesk berättelse, till hvars bestyrkande han medförde fal!ka bref och dokumenter, såväl som genom sn förmenta stora rikedom förstod han väcka intresse och förleda sina tillbedjare till betydliga penninguppofiringar. Så otrolig denna historia än kan lata, är den dock helt och hället sann. — Tjurfäktning. I Mont-de-Marsan, alltså inom det civiliserade? Frankrike, hafva nu verk ligen tjurfäktningar egt rum. Ett ögonvittne berättar, att arenan i Mont-de-Marsan, i atseende på stridsplatsens utrustring och den med densamma sysselsatta personalen, ingalunda står efter de spanska. Under tvenne dagar var am fiteatern, som rymnmnier 4000 personer, fullständigt besatt. och om också icke allmänheten ådagalade andalusisk passion och entusiasm för dessa ädla spel. så tycktes den dock vara ovanligt tillfredsställd. Önder dessa båda dagar dödades 13 tjurar och 16 hästar blefvo på platsen. Festens glanspunkt inträffade den andra dagen. då ett praktexemplar af tjur hade dödat 4 hästar och trampade med sina framfötter sitt sista offer, som låg i dödsryckningar, samt lät under väldigt stönande sina eldiga ögon rulla omkring i vida kretsar. Föröfrigt har ordföranden i en förening mut djurplågeri redan i tidningarne protesterat emot inlörandet af ett så barbariskt nöje; ätvenledes skola ätskilliga fruntimmer ha lemnat sina platser, så snart leken började blifva blodigt allvar.