Aftonbladet – 3 augusti 1865, sida 2

hvaribland den största bestod deruti att de voro särdeles uppriktiga. Väl hade Georg skämtande berättat at! hans systrar envisades betrakta honom som bara barnet, och att de tyckt det vara mycket förhastadt af den trettiofemårige mannen, att så i otid gifta sig. Detta hade jag trott härleda sig från den orsak att de voro betydligt äldre än han, samt att de vid föröldrarnes tidiga frånfälle nästan varit i mors ställe för den späda gossen och derföre ogerna ville dela sitt välde med någon, hvem det vara månde. Dock före. satte jag mig att vara särdeles vänlig och förekommande; ty likaväl som de betraktade Georg för sitt barn, så kunde de ju inrymma en liten plats åt mig. Och med detta hopp i tankarne och ett af mina ljufvaste leenden på läpparne mötte jag deras forskande blickar. Kors hvad Emilia ser ung och barnslig ut, sade Emerentia, som var äldst. Kära Emilia, hvad går åt dig?, frågade Konkordia, 7du ser gråtfärdig ut. Ögonen rinna ju riktigt och näsan blir eldröd. Kanske att kaffet var för varmt?? Ja, det har bränt mig?, svarade jag, glad att kunna tillgripa denna förevändning för mina tärfulla ögon. ?Akta dig, mitt hjertebarn?, bad Georg, som stod lutad mot min stol och nu gick in i ett annat rum för att hemta en cigarr. Så pjoskig du måtte vara, Emilia hilla?, sade Emerentia, gifvsnde mig ett förkrossande ögonkast. Konkordia suckad: och himlade sig. Jeg satte bort min kopp på bordet och nekade att dricka en ?påtår?, samt gick fram till fönstret. Som jag aldrig tillförene varit i Stockholm, var det icke uten intresse jag sår