Aftonbladet – 3 augusti 1865, sida 2

vara hur oförståndig och naturlig som helst. Jag är trött vid den konstlade och beräknande menniskomassan. Vid dessa hans ord kände jag mig fri och glad som en lärka i skogen. Och aldrig mera oroades jag af dylika tvifvel. Månaderna svunno hastigt hän, lik en ljuf dröm, full af ömma afsked, glada äterseenden, soloch månskenssvärmerier, öfverraskningar och kärleksfulla bref, tills den dagen randades, då Georg, som min make förde mig bort ur den älskade föräldraoch syskonkretsen. Efter tvenne dagars resa kommo vi till ett stort hus, med mänga höga och luftiga rum, trymåer, förgylda möbler, draperier och brokiga mattor. Detta är ditt hem, miv Emilia, måtte du trifvas, sade Georg och tryckte mig till sitt bröst. Kan jag väl annat, svarade jag och tyckte att jag midt i en ödemark skulle kunna vara lycklig med honom, huru mycket mera nu, omgifven af all lifvets comfort. Snart möttes vi af tvenne långa qvinno figurer, som stelt och kal!t betraktade mig. Detta är mina systrar, Emilia lilla. Och tvenae kyliga famntag och tvenne ännu kyligare kyssar gjorde mig riktigt ängslig till mods, och jag betraktade mitt blifvande hem med främmande blickar. Huru kärleksfullt hade icke Georg talat om dessa systrar, som jag för hans skull föresatt mig att hjertligen hålla af. Nu visste jeg knappast om jag kunde, ja, om om jag ens vägade, så allvarliga och högtidliga förekommo de mig. Och snart kom jag underfund med att de i sanning hade alla möjliga stora förtjenster och dygder,