Aftonbladet – 3 augusti 1865, sida 2

Huru väl ihågkom jag icke en dag, då jag trodde min obestämda framtid började estalta sig till någonting helt och fullkomigt. Det var den dagen nemligen, då min man skrifvit och bedt mig blifva hans hustru. Kära barn, du gör ett godt parti?, sade min mor, sedan hon läst Georgs bref, hvilket jag bäfvande och rodnande visade henne. Du blir bra lycklig?, tillfogade hon och slöt mig ömt i famnen. Du får komma till Stockholm, får se allt skönt och herrligt, får vara med i stora verlden och njuta af hvarje förströelse. Så lycklig du blir!? utropade min unga syster. Du får en snillrik och aktad man samt all tänkbar yttre lycka. Måtte ni också förstå att bereda hvarandra en varaktig sällhet och trefnad4, sade min far och kysste mig hjertligt på kinden. Och sjelf kände jag mig oändligen lycklig, och blef nästan alldeles huivudyr af all den lycka man öfverallt och rundt omkring förespådde mig. En och annan farhåga hade jag väl att jag kanske icke, som sig borde, kunde bereda den snillrike, lärde mannen den husliga sällhet han väntade. Jag tänkte mycket härpå, och då han kom på ett af sina lyktiga, blixtlika besök frågade jag honom allvarligt härom. Jag älskar dig, sådan du är och intet san förändra min kärlekX, försäkrade han och bliekade mig djupt in i ögonen. SLyd lott alltid ditt bjertas ingifvelser, och du skall se vi skola bli lyckliga. sTack för dessa ord; ty vet du Georg, jag ar ibland riktigt bäfvat, då jag betänkt nina ofullkomligheter, mitt oförstånd och nin bristande verldserfarenhet. SMitt blifvande lilla huskora må gerna