Aftonbladet – 2 augusti 1865, sida 2

— Barnums museum i Newyork nedbrann den 13 Juli på middagen. Muset, utom huset der det befann sig, hvilket icke tillhörde Barnum, var uppskattadt till 300 000 dollars, men ej försäkradt för mer än 60 0001: dollars. Newyork-Herald skildrar på följande sätt eldsvådan, vid hvilken intet menniskolif gicx förlorudt: Folkmassan helsade med jubel det så goda tillfället att gratis få se museets märkvärdigheter. En bland mustets tjensteandar, som med ett stort korallstycke under ena armen och med en uppstoppad tvättbjörn under den andra trängde sig genom iolkmassan, helsades med skrik och handklappningar. Men till sin spets steg förtjusningen, när jätteqvinnan, den feta qvinnan och den hvithåriga heliofoben kommo spatserande ut på gatan, följda af en skara dansöser, faltiga stackare, som förlorat hela sin teatergarderob. Pantomi men Gröna Vidundret? skulie ha gifvits strax på eftermiddagen i muset, men nu hade ?det gröna vidunwret?, jemte hvalfisken?, ?den kloka skäln?, ?den stora armen? och ?den lyckhga familjeu? (bestående af apor, dufvor, hundar, rättor, kattor, papegojor o. 8. v. i samma bur) blifvit förtärda ar lågorna. Den feta qvinnan, jättinnan och ballettflickorna tingo skydd på en tidningsbyrå, der de inför ett litet men valdt auditoriom deklamerade sina motgångar, och heliofoben blef förd till ett ställe, der han genast började visa sig för penningar. När elden började gripa omkring sig och röken trängde in i gallerierna skallade i mustet ett kaos af toner: aporna fjöto, hundarne skällde, kattorna jamade, papegojorna skreko, björnarne brummade, känguruhs gnällde — alla i en bur, och sorgesänger sjöngos i de kolossala fägelburarne. För att rädda de arinn djuren vidliogos genast anstalter. En björn ledde man med tåg nedför en stege. Van att titta genom jerngaller tycktes mr Brown alldeles icke begripa sin ställning: han tittade argt mellan stegpinnarne, och när han klef felt med tassarne visade han tänderua; men då ham slutligen kom ned på terra firma såg bam ganska hbeläten ut igen. Allt högre och högre skreko aporna och deras olyckskamrater, tills äfven för dem, åtminstone för flertalet, räddningens timma slog. Hvaltiskarne och krokodilerna omkomnio; vatinet, i hvilket de simmade, användes till ckningen. Newyork Heralds byrå ligger i samma qvarter som muset, occh en annan Newyorktidning berättar i sammanhang med eldsvådan följande anekdot: Mr Bennett, tidningens utgifvare, sattt under branden tillsammans med en vän ii sitt rum på byrån. hvars fönster voro öpppna, och samtalade bland annat om hurwvida hans etablissement skulle kunna untdgå det rasande elementet. Jag har alltid?, sade den gamle hr Bennett, ?haft tur att slippa undan eldsvådor, men man säger att I-n är framme öfverallt, och...? —Store Gud!? utropade förskräckt hans vän, och pekade med lingret; mr Bennett vände sig bastigt om och fick bakom sin stol se djefvulen i egen person eller också någon som mycket liknade honom. Heralds egare, som på sin byrå är art:gheten sjelf, frågade artigt djefvulen hvad han önskade, då han märkte att han talade till en stor urangutang, som flytt från Baraums museum och liksom nägra apor inqvarterat sig i husen i grannskapet. ———— I — En underlig historia. 1 Åbo Underrättelser berättas följande besynnerliga hän27 Juli klockan 6 på aftonen, då en ai vågmästaren Mannerströms söner var ute på seglats, hörde han, i trakten emelian Stora Bockholmen och Järvis holme (vid Erstan), uthåltande nödrop och fann, då han vände sig ditåt deritrån ropet kom, en redlös båt med segel, ågon person uti; men en gosse befanns utanför båten fasthållamde sig vid rodret och skrikande på hjelp. Gossen upptogs ur vattnet, och han jemte båten bragtes till hr Manneröms vilia å Runsala, der man inbäddade ho; han syntes lidant af det långvariga ba: det och af trötthet. De anmärkningsvärda förhållandet anmäldes hos polisen härstädes, och i går på morgonen afbentades gossen till staden, samt afgaf vid med horom anstäldt förhör ganska orediga svar, hvilka häntydde på en viss grad af sishet. Han visste icke hvad den socken hette. der han var hemma, men sade att han var på 11 året gammal och hette Isaak Erik Konstantin Kumlander, son till en torpare Kumlander — å Södergärds hemman i Sexsnäkta by — hvars dopnamn han ej kände; modren hette Lotta. Han hade följt hit till Abo med en farbror, som hette Essling, hvilken haft torsk till salu. Sjelf hade gossen följt med för att köpa skorpor åt pappa. Det antages att han följt med som båtvakt. flan kunde ej säga när han rest hemifrån eller när han kommit till Abo, ej heller när han skilts från farbrodren, som rest bort utan honom och bedt en viss Petterson d om Kumlander. Denne Petterson hade rskild båt. varit Essling och Kumlander följaktig till Abo och då fästat sin båt vid deras samt, åtminstone någon del af vägen, suttit i Esslings båt. — Gossen hade, troligen i förgår, rest med Petterson ifrån staden, då den sednare vid afresan varit drucken. Komne ut på Erstan kände gossen sig hungrig och ville ur sitt medhafda matskrin framtaga ett bröd; men Petterson, som suttit på skrinet, blef häröfver vred och fattade gossen Kumlander i nacken samt vräkte honom öfverbord. Med en liten kunskap i simning bragte denne sig dock upp till vattenbrynet och såg i samma ögonblick hurusom Petterson ur båten kastade sig i vattnet samt sjönk och förblef borta. Govssen hade emel!ertid närmat sig båten och fått tag i rodret. Det var i detta tillstånd Mannerström fann och räddade honom. Af ett i båten befintligt färgmärke har man letat sig till den underrättelse, att en viss Otto Petterson från Qvwiflax i Nagu för några dagar sedan varit inne hos fabrikör C. J. Blomqvist och inlemnat gods till färgning. — — Olyckshändelse. Till H. T. skrefs från Lysekil den 29 Juli: Vid arbete med upptagning af hafre från det under sist. höst på Harpö utanför Gåsö strandade och sjunkna engelska skeppet Mary Davis, inträffade den olyckshändelsen, att 3:ne man, som den 26 dennes voro sysselsatta med upp-pumpning af hafra nanh hvilka am aftanen lada cig 1