Aftonbladet – 1 augusti 1865, sida 2

. AMALIA. Roman I tveur.e delar. Då Eduardo och Amalia återkommit till galougen, fattade den förre sin makas båda hinder och betraktzde henne förtjust, der hon stod belyst af dei klara tjusskenet. Utan att kunna yttra ett ord om sin sällhet. uran att vilja säga ett ord, tryckte han sin brud i sina armar och drack i länga drag den kärlek och lycka, som strälude ur hennes blickar. Men på en gävg skakades den unga m-kan al en hastig darcning likt en elektisk stör, slet sig ur Eduardos armar och gick med neäböjdr huivud och längsammu steg genom kabinevet och in i sängksm maren, der hon kastade sig ued för krucfixet och försjovk i tyst bön. Eduardo hade följt Amaha, utan att dock kunna hemta sig trän sin förväni g ölver hennes hostiga blekhet och uuderhga upp: förande, M.n, min Gad, hvad vill detta säga? Hv.d felas dig, min Amalia?4 frågade han sluthgen, tauade hennes hand och förae henne till soffan. Sl.gentivg, ingenting, Eduardo, det är förbi un... men jag har hdit 84 mycket... vidskepel nervöst... hvad vet jsg? Men Du är ver förhitt Nj, ocj, Amalia; detta ver något envut, f) Se A B ur 83 85 87, 89-92. IL, 96-102 101 fun 107 169-112 113, 115 147 RN 119, 123, 123 (BrT26, 128-132 128 -—138, 120 — 113, 148-—158, 160—174.