Aftonbladet – 1 augusti 1865, sida 2

olyckor, skulle jag velat atti samma ögon bhek Eduardo och jag blifvit förvissade on vår framtida sällhet, och om Florencia nt vore vid min sida skulle jag vara den lyck. ligaste menniska på jorden... men... jng har ändå upp ätt hältten af hvad Ön: skade. Det öfriga... derför räder Gud.4 Dessa tre vänner förstodo hvarandra så väl, förenades genom en så iunerhg sym. pati att den enas känslor genast funno gen. ljud i de öfrigas bjertan, och vid Daniels ord fuktades allas ögon af tårar. Men Da. niel, van att beherrska sig sjelf och att för andras lugn offra sitt eget, fann genast at det vore en erymhet att gjuta en enda bit ter droppa i den sällhetsbägare, som hans vänner knappast ännu fört till sima läppar. Han steg upp och omfamnade dem, den eng ter den avdra, samt fortfor: Men lärom oss vara nöjda med hvad ödet i denna stund skänker oss och Jätom oss blott tänka på de dagar vi tillsammans skola tillbringa i Montevideo, blot tala om fraimtiden. Nägra ögonblick sednare inträdde Pedro med tet, som han framsatte på bordet, hvarefter ban drog siz tillbaka, då de tre vännerna på inga vilkor ville tillåta honom att uppassa dem Inom ti, mivuter hade Daniel återfått sitt vanliga goda lynne. Han var så glad, så hfliv, så qvick och behaglig, av det var omöjligt att emotstå verkan af hins gläcttighet. Han skämtede med Eduwrdo och retades litet med Amalia samt skrattade af hjerrans grund, då han lyckats för ett ögonblick framkalla en sky på henues panna. Det var just efter et sådant försök, hvilket också lyckats, och i detsamma som Diniels olada skr tt visade henne att hon misstagit sig em hovs menmng, fön Amuhu, hk