AMALIA. Roman i tvenne delar. AF Jos Marmoi). Men det var hvarken hennes klädsel eller prydnader som väckte uppmärksamhet och jorde henne intagande: det var hon sjelf, fönnes ojemförligt sköna ögon, i afton mera blixtrande klara än vanligt, hennes läppar, röda och .riskao som granat blommän, de skära rosor, som förjagat blekheten från hennes kinder. Det var allt detta som var så intagande, så förtjusande. Men var allt detta också blott en naturlig verkan af den omärkliga feber, s:-m vid alla afgörande ögonblick i menniskans lif bränver i hennes blod, eller var det ett ätereken af den atmosfer af ljus och blomsterdoft, hvari hon rörde sig; var det glansen af hennes egen skönhet, som i afton gjorde Amalia så skön och dock så olik sig? Hvem vet? En qvinnas hjerta är ett outrundligt djup. hvari förnuftete blick föroiar sig!... Ett väggur slog just nn åtta och genast vid det törsta slaget förbyttes granatblommornas och rosornas färg på Amalins läppar och kinder i jasminens och perlornas blekhet. 438å blek ni blir, sefiora, och det just när klockan slår åtia! utbrast Luisa. SDet är just derföre, svarade Amalia, och satte Äg. stödjande pannan i handen. För att klockan slår? 4Ja. Jag vet ej hvaraf det kommer, men 4) Se A B. n:r 83 85. 87, 89-92 94, 96—102, 101, 108 107. 109. 112. 113, 116, 117 (RI. 119, 13, 122 (B)—L6, 128—43L 133—138, 140— 148, 146-148; 160—273