Jaf ödet bestämd att ej få ett ögonblicks ro I förrän jag vet dig i lugn och to hos din iman i Montevideo. Men min Gud, hvad har händt? du loivade ju att stanna här tills Eduardo går omhord 25 Ja, men dei är just derför jag måste lemna er för en stund. Vi hafva öfverenskommit med Douglas att gå ombord i la. Boca, ty der anar man minst något dylikt, men tillika har han lofvat att klockan mio infinna sig i ett af träskjulen vid hamnen för att säga oss om någonting inträffat, som gör det nödigt att på något sätt förändra. vår plan, och som engelsmannen är punktligare än en engelsman, är jag viss på att han i detta ögonbliok väntar mig, emedan klockan just au slagit nio, Inom en timma är jag tillbaka, och under tiden följer Firmin med presten till staden och återvänder hit med min häst. Till Boca bege vi oss till fots Eduardo och jag. Till fots? Men är det icke farligt? Nej, ty vi gå genom ett par trädgårdar och ned till stranden — det är likså tryggt som om vi ginge på Londons gator.4 Ja, det är bättreX, medgaf Amalia; men Pedro och Firmin skola sölja med eder. SNej, vi skola gå allena. Låt raig råda och jag svarar för utgången. Har du vapen ?X Ja; gå nu och tag afsked af presten. Denne var redan färdig och både Amalia och Eduardo följde honom till porten. På samma gång som han steg upp i vagnen, kastade sig Daniel i sadeln och tog vägen till hamnen, gnolande på en af våra ca cia nes — en af de sånger som hos oss sjungas till guitarren, alltid lika sorgliga till melodien om ej till orden. Ports. titjer