vud vid de sista stegen på fäderneslandeis jord — allt detta var nog för att nedtrycka äfven det starkaste ainne, synnerligast då allt sammanträngdes inom nägra få timmars tidrymd. i Han utbytte med sin Amalia en blick, som sade mer än tusende ord. Presten, som af Daniel i förväg blifvit underrättad om nödvändigheten att skyndsamt afsluta ceremonien, var genast färdig att företaga den vigtiga handlingen. Han uppläste en kort bön, gjorde de nödvändiga frågorna, hvarå svaren afgöra menniskans öde till grafven, bortom grafven, och som ej menskliga läppar någonsin uttala utan att känna hjertat darra af andakt och hänförelse. Och derpå blefvo Eduardo och Amalia i den heliga Treenighetens namn förenade på jorden och i himmelen, ty de hjertan som Gud på jorden förenat, om de också för ett ögonblick skiljas, skola dock alltid möfes i ådödlighetens sköte! En suck, en handtryckning, ett par strålande blickar, ett hjertligt leende, talade om en lycka för stor attiord uttryckas och de båda makarnegs blickar fuktades af en glägjeiar, medan en hastig rodnad öfvergöt bådas pannor, som ett återsken af deras sällhet, Ceremonien var knappt förbi och Amalia tryckte just en kyss på den gråtande Luisas P na, då Daniel sakta frågade Pedro om ans häst var i stallet? Jas, svarade soldaten. Jag behöfver den för en timmas tid.5 Godt; den skall snart vara i ordping.8 Derpå räckte Daniel sin kusin handen och sade till henne: Presten skall fara nu och jag också? Du ock 4254 Ja, fru Belgrano, jag nekså. ty ing är