Eduardo är derute.? Och jag härinne.? Ja, men presten är också dernte och det är nödvändigt att han ej får vara der mer än tio minuter.? Hvarlöre det? Ty så länge hån är här, måste vagnen stå utanför porten.? Nåväl?? ?Näväl, en patrull kan komma här förbi, vagnen kan väcka uppmärksamhet, man kan spionera .. PAh, ja, ja... jag förstår din mening... låt oss gå, Daniel, strax . nen . Amalia stannade och stödde sig med ena handen! mot bordet. j Men hvad ? Jag vet icke... jag skulle vilja skratta åt mig sjelf, men jag kan icke... jag vet ej hvad som så sammanpressar mitt hjerta men ? Kom, Amalia?, afb:öt henne Daniel, som i detsamma lade sin kusins arm i sin, och förde henne ut i salongen, der presten väntade tullika med Eduardo. Den sednare var alldeles svartklädd och bar hvita handskar. Hans svarta ockarly-! ste som ebenhols krivg hans bleka panna och hans mörka, milda ögon gålvo hans manliga ansigie ett melavkohskt, svär mande uttryck. Ehuru utrustad med en! stark själ och van att bära orkas och bekymrets börda kunde han omöjligt helt och hället beherrska sin rörelse i denna vigt ga stund. Äktenskapet, som skiljer det förflutna från framtiden, som bestämmer men viskans lycka eller olycka för kommande tider: skilsmessap trån den älskade i samma igonbliek som han smakade den första droppan ur sällhetsbägaren, och slutligen lands lykten med döden sväfvande öfver hans huf