Ja. seniora, ja, seiiora, visserligen, sade den gamle med en min, som om han skulle velat säga mycket mer än dessa fö ord. I Aralia öppnade est ebenholtsskrin, som stod på bordet, valde bland de nipper som der förvarades en enkel ring och vände sig åter till den gamle trotjenaren. I Denna ring, sade hon, gjordes af en lock af mitt hår då jag var barn, och mir far brukade bära den. Den har intet annat värde än detta, men just derföre ber ljag er mottaga och behålla den.? Oh, det är densamma! jag känner igen tse känner så väl igen den? den, ack! 4 lo vänd: utbrast den gamle soldaten oCÅ tryckte vörd nadsfullt sina läppar mot ringen, som Om den varit en helig relik. Både Amalia och Luisa kände sina ögon fyllas af tårar vid detta okonstlade känsloutbrott, som bhjertats och minnets värma tramkallat. Ännu en sak Pedro, forttor Amalia, jag önskar att ni tillika med min kusin Daniel bevittnar mitt giftermål. Någon anvan kommer ej att vara närvarande.? Pedro svarade ej, men han gick fram till Amalia, tog hennes hand och kysste den med lika mycken ömhet som vördnad. Äro de båda betjenterna borta ?? A!lt sedan aftonbönen gaf jag dem till låtelse att för egen räkning använda tiden. ?Ni är alldeles ensam? Ja, alldeles ensam.? ?Godt. I morgon utdelar ni dessa penningar till tjenstfolket, utan att säg. dem hvarfere?, sade Amalia och räckte veteranen en bundt bauknoter. Sefiora?, sade Luisa, jag tycker mig höra något buller på landsvägen: PÅr porten stängd; Pedro