RR RR RR RR RAR alltsedan klockan sex plågar det mig out sägligt att höra klockan slå. sVet ni hvad jag skall göra, sejiora? Jag skall stanna uret, så slipper ni höra dess slag.? . . . åNej, nej, Luisa, när klockan slår nic läro de här och allt är då öfver. Jag är i dessutom mycket bättre nu, svarade Amalia, hvars kinder återfått sin skära färg. aDet syns Också: ni är nu återigen lika vacker som nyss, Seljora, vackrare än jag någonsin förr sett er. nd sTyst, din toka! Gå nu efter Pedrö. Luisa gick och Amalia upptog medaljongen med sin mors porträtt, som hon ömt betraktade och tryckte till sina läppar. Emellertid återkom Luisa snart med Pedro, så väl klädd, kammad och borstad, att han tycktes vara minst tjugo är yngre, i dag, ä hans älskade öfverstes dotter skulle bortskänka hjerta och hand. Pedro, min käre vän, sade Amalia, Smitt giftermål medför ingen förändring i mitt hus: jag skall alltid för er vara hvad jag hittills varit, jag skall alltid fordra att ni vakar öfver mig, som öfver en dotter, och det första bevis jag begär på denna omsorg, är att ni lofvar att aldrig öfvergifva mig. 4Sefiora... jag... jag kan ej säga hvad jag önskade4, svarade veteranen, skakande på hufvudet, som för att jaga bort de tårar, hvilka fyllde hans ögon och hindrade honom att tala. — Godt: ni behöfver blott, svara mig ett enda ord, ett ja allenast. Jag skulle önska att ni i nästa vecka åtföljde mig till Montevideo, ty den man, som skall blifva min make, måste redan denna afton emigrera, och det är min pligt att så snart som möjHgt dela hans öde, Följer ni mig, Pedro?