Aftonbladet – 29 juli 1865, sida 3

med ort:ns honoratiores i hvilken fråga det in må hafva varit, genast hade de till hands något snillrikt, sannt och skarpt ord, som oraklet händelsevis kommit att yttra just i len saken. Bland annat erinrar jag mig ait samtalet kom på Sverge. Vi talade om det stigande ekonomiska välståndet, den sig dag för dag alltmer utbredande folkbildnirge: och andra goda tecken för Sverges framtid. Men sällskapet hade en annan äsigt. På alla mina framställningar svarade de med mer och mindre lyckade variationer på en ras, som profeten vid sitt besök leninat lem i arf, och som så enkelt lydde: ?Sverse har öfverlefvat sig sjelf?. . Det var denna samma fras som rann mi hågen, då jag midsommaraftonen gick öfver Carl XIII:s torg i Stockholm och såg de från alla bål! tillskyndande frivilliga skarpskyt:arne, hvilka här samlades för att tåga it till sitt öfningsläger på Ladugårdsgärdet. Jag ville betrakta detta äflande med oraklets ögon och jag hade nästan lust att gå ill en ung skarpskytt, hvilken den enkia uniformen klädde rätt väl, och säga bonom att hans nation verkligen hade öfverlefvat sig sjelf och att han förgäfves utpyntat sig i denna drägt och väpnat sig med ett gevär, emedan det i alla fall vore slut med Svere. Så hade ett orakel yttrat i en finsk undsbygd, och finnarne äro ju sedan urgamla tider kända för att vara utrustade med siareförmåga. Gå således hem min unga vän, tänkte jag säga, res till Hasselbacken och intag en middag, njut så länge ni kan: ty det tjenar i alla fall till intetatt spjerna mot udden. Svenska nationen är sin död värd, och dermed ?basta7. — Jag hade neraligen då ännu en smula auktoritetstro, medlörd på tillkorkade flaskor och tillräcklig att användas vid behof. Men i och med detsamma såg je några äldre stadgade min der midt ibland lederna. Jag såg den populäre Blanche, som, ehuru icke sjelf skarpskytt, dock utgjorde en medlem af dess törenings bestyrelse och Bom med sitt godmodiga och vänliga leende liksom tyckteg nicka sitt bifall ät den svenska hufvudstadens förnämsta intelligens och ungdom, som från alla håll skyndade till mötesplatsen, Han hade en gång varit bland dem, som ställt sig i spetsen för denna id, då doi ännu gällde att vå a sitt namn och sitt av.seende på den, om den icke lyckades. ag såg der den med rätta så uppburne inspektören för Stockholms förträtfliga folkskoior, Meijerberg, uniformerad i skarpskyttar:es allt utom prålande kostym; likaså Afronbladets hutvudredaktör Aug. Sohlman, vidare flera konstnärer, grossörer, litterstörer, handelsviträden, handiverkare, industriiskare, arbetare, med ett ord män af alla klasser i samhället. Och jag måste bekännu att det tilltänkta rådet dog bort på mina läppar och att jag lät korkarne springa på alla mina auktoritetsflaskor och läta deras innehåll söka sig den snabbaste väg de kunde för att sammanblanda sig meå ölriga beståndsartiklar i luften. Det rann mig i hågen att en af 1809 års män, den ända till sina sista stunder energiske greive Auckarsvärd, hört till dem som med själ och hjerta hängifvit sig åt organiserandet af Sverges frivilliga nationalförsvar och att han ännu innan sitt fränfälle hunnit få se denna id bära frukter och vinna en spridning och ett fotfäste, som utgöra en säker borgen för att frågan icke mera faller. Kn vän hviskade mig i örat att Sverge redan hade mera än fyratiotusen frivilliga min, som trädt under vapen, och att flera nya föreningar voro un er bildning samt att iären till. sin numerär visade ett oafbruiet stigande. En blick på den menniskomasss som fyllde torget lät mig ana att skar terörelsen var uppburen af folket och 1 des med största iutresse. Euhvar af den ga hop som stod der hade ju .tminstone 1on anförvandt eller bekant der ibland 1cerna, hvilka småningom blefvo alltwurra täta och ordnade. Hvarföre all denna it lan? För tålängans skull? För nöjetv? För nyhetens behag? Jag tror utt föreniugen redan upplefvat tillräckligt mänga år lör att negativt kunna besvara alla dessa frågor. uru angenämt det än kan vara att höra till en association, som är någonting nytt och pikant, kunna dock de ständiga manovyrerna, exerciserna och skjutuingarne snart förtaga lusten hos den fälänge och nöjeslystne. Nej det är frihetens ide som litvat skarpskytteväsendets första grundläggare, det är denna id som törst fortplantade sig till städernas mera bildade män och det är från dem den sedan girt sin rund till landsbygdens enkla befolknivg och vunnit denna för sig, något som vrekert visar sig, då man på en söndag reser gu nom Sverges bygder och ständigt möter män, iklädda den sva:ta tillknäppta recken bära: de sitt gevär på axlen och styrande sina fjät tll eller ifrån öfningsplatsen. Och då de gå der par om par på landsvägen, kunna de tänka att i samma stund tiotusental svenskar i olika delar af landet göra som de, alla kännavde att hvad de göra är ?.i biot til Lyst?. Sådant lyfter. Och då man i lederna ser en flock af ynglingar och je:ssar, hvilka slutit sig till de äldres koburt, stolia att få vara med, och då man på turgen ser skolungdomen — ånda till den minsta lilla pys bäronde sitt gevär på axIn — i sluna leder öfva sig I exercis, då finner man att Sverige för framud:n gör i ordning en stor arme aft frivilliga, hvilka en dag skola veta et värna sin frihet, och man blir frestad att tro att våra orakler stundom kunna taga miste. E:t folk, som för sig beredt till de onda dagarne och rivilligt sköter stridens varf i fredliga tider, det folket har ännu icke öfverklefvut sig sjelft, Men nu hafva skarpskyttarne ordnat sj indelningen i plutoner och rotar är gj Bataljonerna sluta sig tillsammans, snart se vi mer än tolfhundrade n sätta sig i marsch, med sina fanor i sen. Yre af dem föra ett enkelt bl baner, men en har en hvit broderad tc — en skänk af damer. Med iaktfasta och ordnade leder tåga de fram g atorna, hvilka utmed hela vägen äro tlvor. yllda med folk. Det ser verkligen r: och ståtligt ut för äfven det mest krit