Aftonbladet – 29 juli 1865, sida 2

binsns röda sken, smaragdens genomskinlighet och opalens nyckfulla skiftningar. Kabinettet och toilettrummet voro på samma sätt upplysta, men i sängkammaren bragn endast en liten bronslampa, hvars sken dessutom förmildrades af en alabasterkupa. Kärleken, liksom hvarje känsla af hemlighetsfullt ursprung, älskar ensligheten och skymningen. En afton på hafvet, månskenets lek mellan trädens skuggor förebilda den tystnad och det halfdunkel, hvari kärleken söker dölja sig för att ostörd tända sin heliga flamma, tör att brinna lugn och varm, som aftonen på hafvet, som månans stråle i lunden, som hjertat i qvinnans bröst. Amalia sjelf, stralanåe af skönhet, ungdom och helsa, slutade just nu sin toilett och påtog sjelf framför en af de ofantliga speglarne de sista prydnader som ännu felades i hennes smakfulla drägt. Hon bar en klädning af ijust lilafärgadt moir, med två breda spetsvolanger, hvardera uppfästad med buketter af konstgjorda törnrosor, så väl arbetade att de tällade med naturens mästerverk. Om halsen slingrade sig ett dyrbart perlband, hvarvid en medaljong med hennes mors porträtt var fästad. Häret var som vanligt i en tjock fläta upprulladt i nacken, medan långa lockar omgåfvo tinningar och kinder och föllo ned på axlarne. Ett par breda barber af engelska spetsar, fästade i håret med den hvita ros hon på morgonen valt bland de öfriga blommorna, föllo öfver skuldrorna och nästan ända ned till medjan. En mantilj af samma slags spetsar omgaf likt en sky de snöhvita sxlarne och barmen, som den fåfängt försökte dölja. Det enda smycke Amalia på Luisas böner kunnat förmå sig att påtaga, var ett armband af perlor med lås af saffirer. (Forts) 3