Aftonbladet – 28 juli 1865, sida 2

Utrikes korrespondens. Berlin den 22 Juli. I dag är den fest i Köln för representant xammarens medlemmar, hvilken fått en så edröflig ryktbarhet. Gästerna, det vill nu äga: de bästa af folket, nationens representanter i den vigtigaste lagstiftande korvoration, ankomma till Köln, men Girsenichsalen, der de skulle samlas, är besatt at polisbetjening. Hvarföre allt detta? Och hura länge skall ett sådant hånande af lagen ännu fortfara? Dessa frågor ligga på allas läppar. Kan, såsom nu skett i Köln, mERborgarnes rätt att fredligt samlas trampas under fötterna; så finns ingen garanti mera för att någon, som är det Bismarckska systemet obenägen, ir en lugn existens i staten. Hvilken politik den der Bismarckska! Man vill söndra representanterna från folket, vill utmåla dem såsom konungens fiender, och derför att de umgås med re volutionära tankar, kunde lugnet och ordningen i Köln störas. Eller hvad tänka herrarne i regeringen öfver hufvud taget på? De skulle gerna vilja vinna den allmänna meningen för sina förderfliga syftemål, och ändock göra de blott det, hvarienom de aflägsna folket från sig. Om festen i Köln aflöper lugnt, sker detta, emedarm befolkningen skyr att handla lika lagstridigt som regeringen. Det junker-ministeriella partiet hängifver sig åt den förväntan, att regeringen icke mera skall tillåta några sammankomster aF liberala valmän. Det är ganska möjligt, att ministeren tänker på något sådant; man måste ständigt vara beredd på grundlagsbrott i allt hvad bon gör. Mwmistrarne ha nu också fastställt statens inkomster och utgifter samt låtit offentliggöra öfversigten öfver dem. I andru länder, der landets författning gäller något, skulle man anse det för en saga, om någon berättade, att i Preussen åtta persover efter godttionande förfoga öfver en af 19 millioner menniskor bestående stats fösmögenhet, och likväl är det så. Ministrarne ha ej en gång hällit sig vid sitt eget budgetsförslag i sistlidne Januari; godtycket är således rentaf omätligt. Ingenting kan jemföras i naivetet med regeringens förfaraude att få utomordentliga summor: de skrifva ett utlåtande till konungen och bedja, att han skall bevilja dem 50,000 thaler. En kunglig orler bifaller denna begäran, och när penningarne äro utgilna, aflägges rä kenskap för deras användning, icke för landtdagen, utan för kronan. En sådan absolutism har varit oerhörd i Preussen i ett halft århundrade, den uppspirar ur hjernar på Bismarck, som finner sin högsta triumf i att genomdrifva sin vilja, och att håna lagen är härvid hans högsta nöje. Den slesvig-holsteinska saken är helt och hållet intrasslad. Man står fortfarande på krigsfot med bundsförvandten och utskickar i verlden allehanda rykten om krigiska eventualiteier, för att skrämma Österrike. Likväl torde det icke gå så långt som till ett tyskt broderkrig; man har tillsvidare blott att taga vara på det lättsinne, hvarmed de ministerielt-junkerliga organerna afhandla detta tema. Visserligen är också spänningen med Österrike så stor, att alla ministrarne blif: vit kallade till ett ministerråd i Regensburg, hvari äfven preussiska ambassadören i Paris, grefve von der Goltz, deltagit. Om Bismarck en gång måste afgå, skall, såsom det ofta förljudits, denne hr von der Goltz bli hans efterträdare. Derhän ha vi ännu ej kommit; derhän skall det först gå, om det visar sig att Bismarcks bekanta Februarianspråk icke kunna genomdrifvas och således måste modifieras. Jag måste i dag ännu en gång återkomma till de förväntade åtalen mot representanter. Dethar på någon tid icke hörts någonting af härom, och den slutsatsen är bea Jan vilda unitfarsan GCalaac