Aftonbladet – 26 juli 1865, sida 2

Och när skulle ni ej vara det, sefiora? sade den lilla flickan och fattade Amalias båda händer. Aldrig. cAltid. Men i dag ville jag vera vacker för honom, för honom allena. Denna dag förenas våra öden. Denna dag är lyckans och skilsmessans dag! O min Gud!4 utbrast Amalia, betäckande ögonen med handen. Men skilsmessan räcker blott åtta eller fjorton dagar, sefiora. Om ni börjar gråta, liksom i morgse, så blir ni icke vacker alls i afton, sefiora. Nej, Luisa, detta är ingenting, det är förbi nuX, sade Amalia, såg upp och skakade sitt vackra hufvud liksom för att skaka bort alla dystra tankar; gif mig nu den andra klädningen.4 Den som ligger här?4 ua. Den är också vacker, men inte som spetsklädningen.4 Återigen? Anda till aftonen måste jag upprepa att denna var den bästa. sDu är envis, Luisa.4 Ja, jag ser att jag är det, men blott vär jag har rätt. Och ser ni, sefiora, jag kall berätta sefior don Eduardo i morgon... I morgon 26 Ah, det är sannt! Då morgonsolen uppgår äro vi skilda. Men, sefiora, vore det icke bättre att han röjde ett par dagar för att se om ej denna ara går öfver?4 Nej, Luisa, han får ej dröja en minut. för att förmå honom att resa, har jag tänkt nig allt, beredt a!tlt samt till och med trotat det vanhelgande af ordet lycka, som igger i att uttala detta under denna tid af