Aftonbladet – 26 juli 1865, sida 2

Buenos Ayres gator, icke afvända det bödelssvärd som sväfvade öfver ett olyckligt folks hufvuden. EzrrTE KAPITLET. Bröllopsdrägten. Det var den 5 Oktober och hela den rödmålade staden pryddes af flaggor, ty man firade en af de federala fester Rosas instiftat, denna gång till minne af en vapenbragd, som hans här utfört utan honom, men hvaraf han naturligtvis skördat äran. Men vi vilja lemna staden för en stund och begiiva oss till Barracas. Himlen är klar som oskulden, dagsljuset är ett haf af guld, luften är mild och smekande som en moders kyss. Angarne skiftade i tusende färger badade af det klara solljuset. Allt är här skönt, ljuft och mildt; allt är den skarpaste motsats mot staden och tillståndet der. Men det finnes här något ännu skönare och ljufvare, en ännu skarpare motsats, eller rättare sagdt en skön ironi på alla de tilldragelser vi beskrifvit: vi mena Amalia. Amalia, skönare än någonsin, varm som skaldens själ, öm som turturdufvan i sitt bo, med tårar i sin lycka och lycka i sina tårar, ett rof för olyckan och döden, eller ett barn af lyckan och lifvet. Ett ögonblick kan göra henne till endera. Men detta är Guds och ödets hemlighet. Salongen på den vackra landtgården har återfått sitt prydliga och smakfulla utseende. Solens strålar spegla sig i tapeternas och möblernas guld och polerade yta. Rosor och violer i silfverkorgar, hyacinter och löfkojor i små förgyllda porslinsvaser utsända moln af vällukt och tystnaden afbrytes ej af något annat än vindens susning. Ama