Aftonbladet – 26 juli 1865, sida 2

hären för att förfölja Lopez, aflägsnade si8 för alltid. Emigranterna kastade sig nu i armarne på en ny lika bedräglig förhoppning, då viceamiral Mockau den 25 September ankom till Montevideo. Amiralen tillkännagaf genast sin önskan att blifva noga underrättad om frågans verkliga ståndpunkt; han mottog af sefior Martigny, på tillförlitliga dokumenter stödda underrättelser, lyssnade med synbart intresse till enskilda personers meddelanden, mottog en med talrika underskrifter försedd adress, som uttalade emigranternas böner och önskningar, men yttrade aldrig bestämdt sin tanka om något. Hans ord voro ständigt dessa, eller dylika: ?Min ställning är ytterst ömtålig; mina sympaiier för frihetens sak äro mycket varm; man skulle ej ega något hjerta om man ej intresserade sig derför, jag skall göra allt hvad som ståri min makt och icke strider mot min pligt.? Till dessa fraser kom icke sällan en synbar rö relse och till och med tärar. Oaktadt all denna-känslighet, lät amiralen tydligt förstå att Frankrike alls icke erkände orientaliska republiken och general Lavalle säsom bundsförvandter, utan blott som tillfälliga hjelptrupper. Emigranterna deremot förklarade högtidligt att de egde rätt till Frankrikes hjelp, åberopande sig på hederns och rättvisans lagar. Denna tid var emellertid icke den då ord och löften gällde; blott fakta talade och fakta råkade ställa sig gynnsamma för en försoning mellan Rosas och Frankrike. Amiralen skulle resa till Buenos Ayres i början af Oktober och der skulle åt Rosas beredas en ny seger. Men äfven om denna underhandling blifvit ofördelaktig för tyrannen hade dock resultatet deraf ej förmått hejda de strömmar af blod, som sköljde