Aftonbladet – 25 juli 1865, sida 3

Rs b nns erna sändebuds hus, men öfverallt stöttes de ort af skälfvande händer, och bäfvande tämmor ropade: ?Nej, nej, för Guds skull, kom icke hit! Vi blifva alla mördade! Nej, nej, bort, bori!? Och den olycklige ilade bort, bad, bönföll, ärtviflade, men ej ens jorden öppnade sig för att gifva honom en fristad. De äldsta och uppriktigaste federalister, ministrar, generaler, embetsmän, alla häfvade. Man visste ej om la Mashorca sjelf valde sina offer eller om den erhällit en proskriptionslista. Slaget var cj heller öfvergående som Bartholomeinatten i Paris eller som sicilianska aftonsången. Det var långvarigt, det reproducerade sig sjelf, det gjorde hvarje klockslag till en dödstimma. Men det var dock icke nog. Dolken kunde ej träffa qvinnorna och barnen. Hundratals män undkommo också Rosas bödelsknif. Detta fick ej vara så, och derföre beslöt han att åt detta olyckliga folk måtta ett slag, som skulle träffa alla utan undantag, och tillintetgöra till och med deras framtid. Så uppkom den förfärliga lag af den 16 September 1840 som dömde till nöd och elände alla som voro eller som Rosas ville göra till unstarier. I ett ögonblick, med ett ord, beröfvades tusende familjer all sin egendom och bragtes bokstafligen till tiggarstafven. Man kunde fråntaga dem allt, ty såsom orden i dekretet lydde, ullt det fasta och lösa gods, alla medborgerliga rättigheter af alla slag, så väl i staden som på landsbygden, tillhörande ej blott unitarierna utan alla som ej voro tyrannens ifriga försvarare, var hemfallet under konfiskationen.