Aftonbladet – 25 juli 1865, sida 3

En kungörelse i Humlegården. Till Redaktionen af Aftonbladet. Den stadgar ett vite af 5 (iem) rdr rint bland annat för hvar och en, som med åkdon färdas annorstädes än uti mellersta allen från inkörsporten vid Stora Humlegårdsvatan fram till rotundan samt å den väg som leder till venster från berörda port och söder om fruktträdgården, leder tfrum till teaterhuset m. m., som i kungörelsen omnämnas. Huru efterlefves denna kungörelse? Finnes någon som har uppsigt öfver att kungörelsen efterlefves, och huru sköter denne då sin befattning. Man hbehöfver blott ställa sina steg till Humlegården för att se huru man behagar begagna sig ar vagn för alt köra på andra ställen än de lofliga. Insändaren häraf har varit åsyna vittne till, hurusom man sistlidne fredag, den 21 Juli, kom åkande i ganska skarp fart på vägen upp till brunnshuset, och det vid en tid på dazen, då, enligt insändarens oförgripliga mening, alt körende i Humlegården borde vara förbjudet. Under dessa heta sommardagar torde det icke vara behagligt för promenerande i Humlegården, att blifva ötverhöljda med rök och damm, man blir det tillräckligt nog på de torra gatorna. De, herrar eller damer, rom icke kunna besöka Humlegården uton att åke, medan en fotpromenad skadar deras nobla ötter. kunna gerna hälla sig på vederbörligt afstånd derifrån eller, om de nödvändigt skola åka derinne, hålla sig på de anvista platserna, såvida man icke skall anse kungörelsen för ett nonsens, ty då torde det hända, att hvar och en promenerande derstädes gör allt hvad honom behagar. Humlegården ser i alla hänseenden ruskig och förfaslen ut. Härom kunde väl ännu mycket sägas, men insändaren inskränker sig till detta påpekande, gälla hvad det gälla kan. I allmänhet kan man med mycket fog framställa den frågan: Gagna kungörelserna med sina vitesförbud till någonting? Insändaren tror det icke. Om man vill hafva trädplanteripgarne på de allmänna promenadplatserna skyddade för okynne, så bör det i främsta rummet vara 1töräldrars och lärares pligt att gifva barnen ett begrepp om det usla deruti, att fara illa ram på sädana ställen, gifvande dem tillika en föreställning om, huru förträffligt det är, att promenaderna äro fria från allt ohägn, ty det äro just de som under kommande tider skola svalka sig under trädens lummiga kronor och njuta af den landtlighet, som en vacker promenadplats alltid medför. Äldre personer vill insändaren icke gerna antaga, att de utöfva nägot okynne. Skulle likväl förhållandet sä vara, så anser insän. daren att de äro råa och ohufsade. Den okände.