Aftonbladet – 25 juli 1865, sida 3

ljufva frukten. Nardusträdet höjde sig likt palmen i öknen och vid dess fot dolde sig den blyga violen, böjd under sin börda af vällukt. Den doftande jasminen sprang ur sin knopp för att andas vårluften, som framkallat den. Blommornas strålande drottning öppnade sin purpurbarm för att dricka morgonrodnans tårar, svalkande det sår den tidiga morgonsolens pilar gifvit hennes hjerta. Så låter den blomstrande jungfrun en brännande blick finna vägen till sitt hjerta och indricker den första färlekens suck lik es svalkande vind, som gudomen ingjuter i hennes bröst. Och öfver rosens röda blad, som öfver liljans bleka kalk, strödde fjäriln guldstoft från sina vingar, liksom qvinnan, då henhennes hjertas blomstergård stär rikast, bland dess doftande rosor strör inbillningens rika guld. Flodens vågor började lugna sig efter det vinterliga upproret och Pampas mäktiga vindar sammanlade sina vingar, för låta tropikens milda fläktar hinna fram till El Platas slätter. Hela naturen vaknade till nytt lif, klädde sig i glans och prakt, och andades blott kärlek och poesi. Och för hela naturen fanns ettleende, ett löfte — — utom för menniskan. Blommorna, fälten, vattnet, molnen, stjernorna, som kanta Guds himlamantel, all erhöll en lifvande, värmande blick vid vå rens inträde, allt — utom menniskan. Våren var kommen. Menack! blomman: doft skulle bortsköljas i strömmar af blod. Fältens smaragdgröna matta skulle blifvt beströdd med fläckar af blo 1, som icke åra tal skulle kunna utplåna. Bäckens vatten skulle rodna af blod. Da gens ljus skulle höja sig nr blodiga dim