Aftonbladet – 24 juli 1865, sida 2

Ah, der äro def, sade han vid åsynen uf de kommande. uPedro! uJa, sefiora, det är jag. Men detta är cke någon passande tid för er att gå omkring här, seciiora. Detta var den första förebråelse veteranen någonsinriktat mot sin öfverstes dotter. Pedro, hörde ni? frågade Eduardo. Ja, seitor, jag hörde alltsammans. Men detta är ej någon passande tid för sefiora.. u eGodt, godt. det skall aldrig hända mera, Pedro4, sade Amalia vänligt, ty hon misskände ej den trognue tjenarens tillgifvenhet och omsorg för henne. Kunde ni urskilja från hvad slags vapen de olika salfvorna kommo? frågade Eduardo sedan man inkommit i huset. uBar I svarade Pedro och stängde porten, den första och andra var terzeroler, den sista musköter. tJag tyckte också detsamma.s aDet skulle väl hvar och en som hade sina öron i behåll kunna finnaX, svarade veteranen, som var vid dåligt lynne derföre att hans öfverstes dotter utsatt sig för en så ögonskenlig fara Då Eduardo och Amalia inkommo i salongen och den förra altog den silkesduk hon burit på hufvud, blef hennes trolofvade nästen rädd för den ytterliga blekhet som spridt sig öfver hennes drag. Hon satte sig på en-stol oc! lutade pannan i sin lilla hvita hand, medan Eduardo gick ut i matsalen, der man ej ännu tändt ljus, öppnade fönstret och lyssnade med yttersta uppmärksamhet, ty det alltjemt tilltagande mörkret hindrade honom att ee något. Han hörde ej heller någonting och återvände till salohgen, der han fann Amalia i samma ställning som nyss. SVar lug: , mn Amalia, nu är det svåraste förbi och Paxielskratter säkert hjert ligen åt det misslyckade anfallet, sade hon och satte sig bredvid Henne, ordnande några lockar som Amalit ;nygs skjutit undan ur gin Vaökra panoa.v.o oo :