Aftonbladet – 22 juli 1865, sida 2

stundom glänser fram bland ett bedröfvadt sinnes sorgemoln. Klockan nio på aftonen hade en bit lagt ut frän en af de franska korvetterna i bloekadflottan, under befäl af en ung fransk officer. Under en timmas tid styrde båten i nordostlig riktning och ilade öfver vågorna lätt och behaglig som en af nattens skuggor. Den unge befälhafvaren läg vårdslöst utsträckt på en bänk och blickade stundom å en liten karta och en kompass, som befystes af ljuset från en lanterna på bänken bredvid honom. Utan att säga ett ord, angaf han blott med en rörelse af handen den riktning styrmannen skulle gifva båten. Besättningen var beväpnad, ty ljuset från lyktan speglade sig i muskötpipor. Efter ungefär en timmas förlopp, upptog officern sitt ur, granskade kartan och komassen ytterst noga samt lät fira ned seg en och roddarne taga årorna, som voro omlindade med segelduk, så att blott det ljud som årbladens lätta plaskande i vatt net förorsakade, var hörbart. Han gaf derpå styrmannen noggranna och utförliga befallningar, hvarefter han satte lanternan under den bänk der den stått, eå att Iju set fullkomligt doldes. Man hade nu fullkomligt förlorat staden ur sigte:; icke ens ljusen deritfrån kunde längre urskiljas. Natten ver så mörk, stt kusten endast syntes som en mörk obestämd linea, som höjde sig i mån som båten närmade sig den. På tillsägelse af befälhafvaren styrde båten allt närmare stranden under det årorna knappast vidrörde vattnet, så att båten långsamt och ljudlöst gled framåt. Officern lutade gig ned och betraktade vid skenet af lyktan eilt sjökort och sin karta med yttersta uppmärksamhet. Utan att lyfta ögonen derifrån sträckte han hastigt upp dev ena armen. Vid detta tecken gåfvo roddarne årorna för ett ögonblick en riktning i vattnet, motsatt den de förut haft och båten etod genast stilla på ett par fom