Aftonbladet – 21 juli 1865, sida 3

men bilda smala vägar eller gator, och det ela ger ett intryck, som om man hade en verklig de dödas stad framför sig. På dörren, som tillsluter den trånga öppningen till grafvens inre rum, fiones alltid den dödes mamn nristadt, aldrig deremot på facadens midt. Srafvens inre är mycket olika i afseende vå rummens antal och anordning; men den edande idn vid uppförandet af dessa Peviga hus? har dock ulltid varit densamma. Man afsåg att skaffa de döda ett rum för evigheten. Allt, som var den döde kärt under lifvet, finnes afbildadt på grafrummets väggar. Han befinner sig der i kretsen af de sina, omgifven af allt hvad han älskat. Hans hustru, barn, tjenare, hundar och apor hålla honom sällskap. Den dödes basrelief intager hufvudplatsen, och finnes till och med ofta nog flera gånger ätergifven. Hans titel, och i de flesta fall äfven hans lefnadshistoria, är der upptecknad. Alla enskildheter, scener ur den tidens lif, har man här för sig. Årtusendens dimmor försviona, och den aflägsnaste forntid träder oss till mötes. Men det lif, som utvecklar sig för vår blick, är ett jordbrukande folks. Afbildningarne berätta oss om deras vanliga sysslor, deras tankar och förströelser lika fullständigt som den bästa skrifna historia. Hela raden af husdjur — oxar, åsnor, hundar, apor, antiloper, gazeller, gäss, änder, storkar, dufvor — som den aflidne egde, finnes här afbildad. Bland alla dessa enskildheter träffar man på minnen om den aflidnes resor, handel och näringsutvägar. Den tidens nöjen: spel, dans, sångare, danserskor med guldprydnader i det flätade håret äro troget framställda. Alla dessa scener ur verkligheten äro på stenväggarne återgifna med vackra, uttrycksfulla drag och hireoglyferna förklara till öfverflöd, hvad bilderna skola föreställa. Under vandringen genom dessa grafvar flyger tanken ovilkorligt tillbaka till den tid, då de händelser passerade, hvarom stenskrilten förtäljer, och man kommer liksom att lefva tillsammans med de gamle, hvilkas historia man läser, får bo tillsammans med dem i deras af prydliga pelare. uppburna hus, omgifna af böljande sädesåkrar. Aldrig finner man spår till något krigiskt lif förr än under den 12:te dynastien. Krivets demon hade ej förr fått insteg hos föl: ket. Gudomen är ej betecknad med några bilder eller. nämnd vid namn. Kapitel ur dödsritualen, som sedan blefvo en nödvändig: prydnad för alla grafvar, tinvas icke heller här. Osiris, denegentliga dödsguden, finnes aldrig afbildad under denna epok. Dessa grafvar äro således icke dödskapeller, helgade åt någoa gudomlighet. Döden sjelf är herre och mästare liksom husguden. Allt är för honom; allt har af seende på honom. Men å andra sidan ha de heller ingen likhet med de familjegrafvar, en egen sort stora rum eller grottor, hvari hebreerna och fenicierna slägt efter slägt nedlade sina döda till den eviga hvilan. Grafven är förbehållen åt den enskilde; icke ens hustrun fär, med några få undantag, plats bredvid mannen. Det är ett hus, som efter egyptiernas föreställning bebos af den aflidnes själ, hvilken ofta besöker det och der han då finner sina förnödenheter och kan glädja sig åt minnet al lifvet bland menniskorna. Ingen ljusstråle trängde in i denna boning, då dörren var tillstängd. På vissa dagar under året öppnades deny för att ditföra offergåf vor. Man troide att önskningar, böjelser och behof skulle efter döden blifva desamma som under lifvet. Man framsatte mat åt de döde och ställde husgeråd till deras begagnande. Åla, rörande enfald! Förgäfves blefvo dessa föremål orörda; man kunde derigenom icke ötvertygas om attde jordiska -behofven upphöra med lifvet. Icke ens ännu har denna fromma tro försvunnit, trots muhamedanismen. Någon tid efter en älskad persons död ställer sig fellahn på hans graf för att njuta sin tarfliga miltid och lemnar då allud nägra lökar sås.m offer åt den aflidne. Andra uppgifva sjelf. mant i dödsminuten stället, der de nedgräft sina skatter, om man blott lofvar dem att en del deraf skall användas till inköp af deras förnödenheter i det andra lifvet. I dessa dödshus doldes: sjelfva kroppen med mycken omsorg. Midt i det tjockaste murverket på ett ställe, der den minst ob serveras, Oppnar sig en djup, lodrät, alltid fyrkantig ochrätvinklig fördjupning, på hvars bottem en horisontel gäng leder till en kammare. Der står monolitsarkofagen af granit eller hvit kalksten, och locket vanligen försedt med allehanda prydnader, Barts föder I