vid Johan Henrik Thomanders grar af Lunds studenter. s då Lundagård i grönt sig åter klädde, vi åter helsade en nyfödd vår, Glädjen dock så skygg i ögat trädde Fram vid sidar af en bitter tår. Sängen såsom förr mot Helgonbacken klingar Ungdomstrisk och värm på vårens första dag, Men ett vemod sitter på hans vingar, Hämmar med sin tyngd de muntra slag. Ty den Gamle, han med hjertat unga; Klappande af vår i åldrens sena höst, Till hvars mäktiga och visa tunga Med den starka underbara röst Vi så ofta lyssnat, ej, hur varmt vi sjunga. Lockas ut som förr vid ljudet af vår sång, Blott ifrån hans sjukbädd till de unga Kom en vänlig helsning än en gång. Och vår oro är en bitter visshet vorden MN Herden lemnat nyss den tunga staf; Carolinas ungdom med den sorgsna ajorden Fäller saknads tårar vid den Gamles graf. Men så länge ungdomen ett öpvet sinne För det stora och det ädla ännu har, Skall han städse i de ungas minne Och i deras sänger lefva tvar.