Rn Femiz KAPITLET, Menniskosinugglaren. Knappt hade doktor Aleorta gått förrän ett par sakta slag hördes på dörren till Daniels sängkammare, der de båda vännerna ännu befunno sig. Daniel öppnade dörren varsamt, förundrad öfver att man klappade på dörren till ett rum, dit ingen, utan särskild tillsägelse, brukade inträda. Don Candido, hvars tillvaro han nästan glömt, stod framför honom. SAh, är det ni min käre lärare? sade Daniel och gick ut i skrifrummet, der dor Candido var. Ja, Daniel, det är jag. Förlåt mig, men då jag såg att du dröjda så änge, började jag frukta ait du flytt genom någon hem. lig, dold, för mig obekant Örr, och som jag numera flyr ensligheten — y du skall veta, min käre, värderade Daniel, att en. sa nheten ancriper fantasien, hvilken sed. narg, efter filosofernas påstående, gör oss både ondt och godt, hvarföre jag för den. samma föredrager minnet, hvilket enligt Quintilianus... Eduardo! Hvad står på? frågade denne, visande sig i dörren. Huru! Belgrano här? Ja, sefior, och jag ropade hit honom för ptt åhöra er föreläsning. tDetta hus är säledes för mig en farornas brinnande ugn?4 Huru så, min vördade lärare?4 frågade Eduardo och satte sig bredvid don Candilo. SHvad vill detta säga Daniel? Jag fordrar en uppriktig, tydlig och bestämd förklaringX4, fortfor don Candido, i det han flyttade si: stol ett stycke ifrån Edu rdos, Jag vill veta något som besiämmer, faststälier och ardnat min ställning. Jag vill veta hvad detta hus är. 4Bevars! Det är ett hus som hvarje annat, min käre lärare.5 Det är ej att svara på min fråga. Detta hus är icke som hvarje annat, ty här kon