Jag tror bestämdt att hon ej skulle ut härda i Buenos Ayres fjorton dagar till. Hennes sjukdom är en af dessa, som ej egentligen angripa något organ, 18en som hvarje stund tära på lifskrafterna. Hennes själslidande är så djupt, att hjertat biifvi angripet deraf och slutligen också lungorna. Men fri luft skall återställa hennes helsa lika snart som bristen derpå rubbat den. Och hon har fast beslutit att resa? frågade Eduardo, I går afton gick hon in på allt, sade Daniel. SOch i dag önskar hon på det ifrigaste att lemna stadent, sade Alcorta, och medgifver att Daniel bör stanna qvar. Hon äl. skar er som en son, min an e vän. Jag skall blifva hennes son, sefior, och att jag ej redan är det. beror blott på heane sjelt. Men hon är viaskepiig, såsom hvarje qvinaa med hjerta, och hon fruktar olycka uf ett förbund, ingånget under så bedröfliga omständigheter. Ja, ja, det är bättre som det är. Hvem vet hvilket öde, som väntar oss! Fruntimren kunna åtminstone räddas! sade Alcorta sorgset. cUtom mn kusin, setior. Det är för mig alldeles omöjligt att öfvertala henne dertill. Kan ej heller Belgrano öfvertala henne ?5 Ingen kan det, sefior4, svurade Eduardo, som vid dessa ord kände liksom ett stygn i hjertat. sKlockan är redan tu, mina vänner. Ämnen I eder till San Isidro?Ta, i afton, och återvända före daggrysningen.st CVaren försigtiga, för Guds sku!l, mycket försigtiga!s Denna resa dit är vår sista. sefiorX, sade Eduardo. Så snart fru Dvpasquier rest, blifver det ensamma huset öde som färut, Farväl tills i morgon, då. De båda unga männen omfamnade sin fordne lärare till afsked och DPManiei följde honom till porten.