STOCKHOLM den 21 Jull. Intet skådespel kan vara mera motbjudande än att se hatet och andra dåliga lidelser kläda sig i skenhelighetens mask. Beklagligen möta vi sedan några år icke sällan denna företeelse inom den svenska publiciteten. Den hä utkommande tidningen Väktaren torde äfven utom de kretsar af hökyrklige och sekterister, som äro dess abonnenter, vara ryktesvis så pass bekant, att man känner den salvelsefulla ton och de gudsnådliga later, som karakterisera dess uppträdande, och med hvilka denna ! tidning söker bekämpa allt framåtskridande till andlig och borgerlig frihet. Kännedomen derom, att det hufvudsakligen är fanatism, men icke en på skäl byggd öfvertygelse, som bestämmer opinionerna inom de nämnda kretsarne, för hvilka Väktaren utgör ett orakel, har dock i allmän. het afhållit den liberala pressen satt med Väktaren inläta sig i polemik, och det torde derföre vara mindre kändt, att denne fromme yrkesbroder icke sällan måttar ytterst giftiga hugg åt sina politiska motståndare och alldeles icke är nogräknad om beskaffenheten af de medel den använder för att främja sina syften. Vi ha i dessa dagar ett nytt prof derpå, hvilket vi icke anse oss böra låta gå förbi oanmärkt, då det gäller ett allvarsamt ämne och vi finna att Väktaren i detta fall funnit lämpligt att genom den offentlighet, som står den till buds, söka gifva fart åt en historia, som partihatet redan några dagar sökt efter bästa förmåga under hand utbreda. Det är väl bekant, att de offentliga valmötena, alltifrån första stuud sådana hos oss ifrågakommo, varit en nagel i ögat på en del fraktioner, som hysa en irstinktlik motvilja mot all slags offentlighet — med un: dantag på sin höjd af offentliga smädelser mot motståndare under anonymitetens skydd utslungade, emedan man helst i tysthet och å kotteriväg vill afgöra dylika angelägenheter för att få leda dem till den utgång man sjelf önskar: De valmöten, som hittills egt rum i hufvudstaden med anledning af de nu förestående riksdagsmannavalen, ha lika litet som de tillförene hållna saknat anfall från dessa hatare af offentligheten, och Väktaren går med sin fromma uppsyn och sina lömska insinuationer denna gång i spet sen. Nämnde tidning aktar icke för rof, att om dessa möten, som blifvit offentligen. kungjorda i de allmänna t dningarne, och vid. hvilka det står hvarje valman fritt att till-; städeskomma och hvarje åsigt fritt att söka göra sig gällande — Väktaren, säga vi, aktar icke för rof att påstå, att dessa möten hafva för ändamål att tjena ett visst parti. Men Väktaren finner det icke nog för sina fromma syften att utkasta försåtliga insinuationer i allmänhet; äfven falska uppgifI ter anlitas utan tvekan, för att öka eftekten i anloppet mot de förhatade valmötena. Sålunda betecknas husegaren Hagström, som på fjerde kretsens möte föreslog återväljande af de förra representanterna, i en beändigt inpassad parentes såsom förläggaren af Fäderneslandet?. Om r.u verkligen den af Väktaren antydda personen, boktryckaren Hagström, vore valman inom fjerde kretsen och vid dess valmöte bevärt ordet, så hade ordI föranden lika litet kunnat vägra att lemna det åt honom, som om det varit t. ex. förläggaren af Väkteren, som velat vid tilllälIlet begagna sig af den fria yttranderätten, j och hvarken den ena omständigheten eller Iden andra hade innefattat någonting, som kunnat anses såsam för detta valmötesärskildt eller för valmötena i allmäuhet karakteriseraude. Men nu äro vi i tillfälle upplysa Jatt uppgiften i Väktaren är alldeles ogrunIdad. Den fastighetsegare på Ladugårdslandet, som yttrade sig på fjerde kretsens valmöte, har, så vidt vi veta, aldrig varit förläggare för eller haft beattning med hvarken Fäderneslandet? eller någon annan tidning. Vi vilja visst icke pästå, att ?Väktaren? uppsåtligen uppdukat denna till sitt syfte så genomskinliga osanning, men redan dess beredvillighet att, utan den allra rinI gaste efterfrågan om förhällandet, om hviljket upplysning så lätt hade kunnat stå till buds, framkomma dermed, visar dock, huru föga det stereotypa fromleriet utgör något I band på denna tidning vid valet af medel, då den tror sig finna något tillfälle — om än så långsöki -— att kunna skada folkfrihetens sak och dess målsmän. emd 02 är rn