Presidenten Johnson och barnen. En förening af såkallade söndagsskolor i Washington och trakten deromkring firade den 25 sistlidne Maj tjugufemte ärsadagen af sin tillvaro. Omkring femtusen barn af båda könen samt sjuhundra lärare oe andra skoltjenstemän deltogo i festen. Före den egentliga festens början böljade denna massa fram till Hvita Huset, presidentens offic.ella residens, utbragte ett ändlöst hurra för Johnson och defilerade i ordnade led förbi honom, under det tusentals barnhänder kastade den ena blomsterbuketten efter den andra i hans hatt, tills denna icke länere kunde bära den doftande lasten, utan en stor korg måste anskaffas för att emottaga den rika blomsterskörden. Anblicken uf de friska, glada barnansigtena, deras munterhet, de outtröttliga lefveropen, som framjublades ur de små struparne — det måste varit något hänryckunde. Men det skönaste ögonblicket var helt visst, då presidenten fattade posto framför det yttre staketet till sin embetsboning, ställde de minsta flickorna bredvid sig på framburna bord och stolar, lät alla barnen sluta sig i en krets omkring honom och derpå med glädjestrålande ögon, började tala till den ungdomliga församlingen. Om jag rätt fattar saken?, började Johnson, ?så har ni kommit hit för att en gång visa huru många barn som besöka skolan, och vidare för alt bevisa er aktning för nationens högste tjensteman. Och denna akt ning bevisas i dag en man, som väl förstår att uppskatta fattiga barns belägenhe:. Un: der hela mitt lif har det varit mig motbjudande att se menniskor uppskattas och äras öfver deras förtjenst, och jag vill häri mina ord till er, mina unga vänner och vänninnor, som hedrat mig med ett besök, uttryckligt tillkännagifva att jag är en fiende till all sådan förgudning af jordiska ting och dödliga menniskor, men att jag deremot alltid önskar se den sanna förtjensten erhålla den rättvisa och tillbörliga aktning, som tillkommer den. Mina små söner och döttrar — jag får ju kalla er så? — lären er alltså i tid att skilja mellan förtjenster och obetydligheten, såväl de som ödet låti uppväxa i en bättre ställning, som de. hvilka lefva under mindre lyckliga förhål landen. Ni som erhållit etörre fördelar, blifver icke fåfänga och narraktiga derför att edre föräldrar kunna kläda er htet bättre eller gifva er en mera vårdad uppfostran; utar insen och kännen fastmer, att edra föräldrar och lärare ensamme icke kunna upp fostra er. Om edra anhöriga äro fattiga eller rika, om ni blifvit utrustade med gods naturgåfvor eller icke — så måste ni upp. fostra er sjeltva! Föräldrar, lärare och andra förmåner, hvaråt I kunnen glädja er. äro ingenting annat än medel som blifvi er gifua i hand för att dermed sjelfva öppna er en bana genom hfvet. Men inbillen er aldrig att I ären något bättre än edra mindre väl lottade kamrater. Istället att förnedra dem och göra deras läge ännu mera tryc kande, mäste det vara er stolthet att höjs dem till samma ståndpunkt, hvarpå I sjeliva befinnen er. — — Det har alltid varit min öfvertygelse, att den stora massan af vårt amerikanska folk kan upphöjas. Och om detta mål vinnes, så skola vi utgöra den största och ädlaste nation på jorden. — — Mina barn, läggen väl märke till hvad jag sannt och uppriktigt säger: vore jag i stånd att lära er något, som kunde genast ställa ev på en högre andlig och sedlig ståndpunkt, skulle jag vara stoltare deröf