liksom inom de byar, som icke hafva skogsmar ken skiftad, anse alla såväl bönder, som turpare och backstugusittare, hvilka sednare här kallas inhvsingar, sig hafva nära nog lika rätt till skogen, hvilken de derföre härdt anlita, och denna åsigt är så införlifvad med allmänna tänkesättet, att äfven inom de skiftade byarne inhysingarne anse sig hafva rättighet till skogen, blott de äro födda inom byn, och hvilken rättighet benämnes byarätt?. Då hemmansegarne i allmänhet icke ge.na vilja genom rättegång bryta med denna gamla osed, så kan den endast småningom utrotas. Den anmärkta mindre skogstillgången är således, enligt hvad visadt är, endast tillfällig och öfvergående, och såvida möjligheten till misshushållning förebygges genom lagstiftning, så är inom länet för framtiden skogsbrist icke att beara. Det är också ett ostridigt faktum, att om skogsafverkningen endast omfattade fullvuxen och mogen skog, så vore det icke så särdeles farligt med den omordade misshushållningen, ty i sådant fall lemnades den växande skogen i fred, men den förstörande afverkningen af sparrar, hvartill den vackråste växande ungskogen användes, är den, som mest härjar skogarne: och om än flertalets bland hemmansegarne ögon äro öppna för förderfvet, så finnes det dock mången, som genom penningbegär och behof lockas till denna skadliga näring, hvilken icke upphör utan det allmännas kraftiga mellankomst. Ehuru det derföre vore önskligt och för landet nyttigt att alla skatteskogar sattes under sådan tillsyn, att de icke finge afverkas annorlunda än efter uppgjord och godkänd plan, grundd på skogens framtida bestånd. så lärer väl eganderätten lägga hinder i vägen för genomförandet af en Sådan Jagstiftning. Ett vigtigt mflytande på den privata skogsskötseln vore dock att förvänta från ett praktiskt ådagaläggande af nyttan med en ordnad skogshushållning i grannskapet af allmogens skogar. Införandet af sådan hushållning ä mindre kronoskogstrakter med lämpligt läge, skulle derföre, utan att åsamka kronan alltför stora kostnader för vården, enär den lägre skogsbetjeningen derå kunde erhålla sina boställen, otvifvelaktigt småningom framkalla efterföljd; och då något väl måste göras för vinnande af förbättrad skötsel jemväl å privatskogarne, torde det icke utan skäl få antagas, att en god föresyn så i skogssom all annan landthushållning, skall lemna bästa resultaterna. Måhända skulle ock något vinnas genom spridningen af sådana populära afhandlingar om skogshushållningen, hvilka äfven tydliggjorde vådan af missbushållning. Hvad som innan odlingen längre framskridit, lagstiftningen annars med afseende å svårigheten. om icke omöjligheten, att i detta län kunna åstadkomma en på framtiden synnerligt inverkande ordnad skogshushållning, likväl tyckes ega i sin makt — särdeles vid jemförelse af den inskränkning för allmänt väl, hvartill den enskilde genom författningarne om bränvinstillverkning samt varors inoch utförsel, i sin eljest naturliga rätt tillförbindes — är att genom förbud mot utförsel af skogsprodukter af omogen skog, eller tilläfventyrs genom hög tull förekomma den vådligaste af all skogsförödelse. De skogseffekter, som från länet utskeppas, bestå hufvudsakligen, utom tjära, af bjelkar, plankor, bräder och sparrar. Till de förra af dessa slag kan med hopp om vinst endast användas fullmogen skog, hvaremot till sparrar användas raka, 1 sin frodigaste växt ännu stående ungträn; och enär skogen lika med allt annat ijorden växande måste för att rätt tillgodogöras skördas sedan den kommit till mognad, samt till bjelkar och sågtimmer icke kan användas annat än sådan skog, kan afverkningen deraf icke kallas skogsförstörande, såsom fallet måste vara med sparrhygge. (Slutet följer.)