Seiior, don Daniel, hvad vill detta säga? Jaga bort henne, Daniel, kör ut henne !? Det vill blott säga att herrn der är en något exentrisk poet?, sade Daniel, ur ständ att längre hålla sig allvarsam. Ah! han har säkert gjort sina studier i engelska språket!? sade doifa Marcellina med en föraktlig blick på don Candido, om höll sig på aktningsvärdt afstånd. Om nan, likt mig, studerat grekiska ch latinska litteraturen, vore det en snnan sak.? Ni läser grekiska och latin? Ni?? don Candido kunde ej afhålla sig från detta utrop. ?Nej, men jag känner dock de döda språkens litteratur i grund.? DNi?? Jag, prosaiska menniska!? ?Daniel, min son, kör ut henne! Kom håg att en galnivg gör hundrade andra. Huru, sefor don Daniel, en man på er höga litterära ståndpunkt skulle s:å 1 förbindelse med en varelse, hvars död skall slifva som hans lif, obemärkt och tyst?.. Men nej! Låtom oss lefva i jemn och stänlig harmoni. NVi tre hafva genomgått förärliga dramatiska händelser. Låtom 0ss illsammans lefva och tillsammans dö. Här ir min hand?, och dofia Marcellina närnade sig don Candido, som oupphörligt drog ig undan, Kom hit::vid.fosterlandets helga altar, Vi svärja att tillsammans rädda Rom! fortfor hon, utsträckande handen. Nej, jag villicke! Gå er väg !? utropade lon Candido. Doiia Marcellina?, sade Daniel nu, som vaktadt han skrattade deråt, dock fann letta uppträde i alitför skärande motsats ill sina egna känslor, ?dofia Marcellina, ni har visst något att säga mig; låt oss gå in mitt skrifrum.? ?Ja, låt oss gå. Herrligheter från en annan verld Mysterier befallda otaf Gud ! Vik hädan: onde andel? utbrast den