?Daniel, är du vid dina sinnen?? ?Ja, seiior; de som icke äro det, äro de som blott tänka på provinserna, och derigenom visa att de ej lita på sina egna krafter, eller se den lycka som på två stegsafstånd vinkar dem! Hvilket underligt öde som förföljer detta parti och fäderneslandet genom detsamma!? utropade Daniel, som med allt hastigare steg mätte salongsgolfvet. Don Candido betra-tade honom förundrad. ?Federalisterna säga således med rätta, att . Att unitarierna ej ens äro värda så mycket som en utfattig djefvul — de hafva rätt, don Candido.? I detta ögonblick hördes tvenne starka slag på gatudörren. FjerDE KAPITLET. Den uppretade Pylades. Don Candido började darra, Daniels min förändrades så påfallande att man skulle sagt det han bortlade ett ansigte och påtog ett annat. Nyss var han synbarligen orolig och nedslagen, nu lugn och nästan glad. En betient inträdde och anmälde att ett fruntimmer önskade tala vid hans husbonde. Daniel befallte honom föra henne in. Skall jag lemna er, min sonv? sade don Candido. Behöfs icke, sefior.? ?1 sjelfva verket har jag också föga lust att gå förrän du kan göra mig sällskap.? Daniel smålog blott. I detfamma ipträdde ett fruntimmer, som tyrktes vara klädd i styft papper, så rasslade hennes klädning vid hvarje steg. I sina dunkla lockar bar hon en ofantlig federal rosett, hvars högröda färg bjert stack ef mot det mörka ansigtet. POh 7 utbrast don Bandido. UItig in Missta Marcelliuw, sale Daniel.