Aftonbladet – 20 juli 1865, sida 2

herrn, som ej hade lust att vara allena med en galning. Ert ansigte uttrycker snille, flit, arbetsförmåga — hvad slags handstil skrifver ni? Sciior, jag ber er vara så god och gå Af alla mina lärjungar — ty ni bör veta att jag varit skriflärare för hela Buenos Ayres ungdom! OQO! hvilka män jag uppfostrat! Några äro nu depnterade, några förträffliga, outtröttliga, företagsamma köpmän. Känner ni köpmanshuset der...? Don Candido höjde sin bamburörskäpp för att med denna åtpeka den riktning hvari det omnämnda köpmanshusets kontor var beläget; den unge herrn som alltjemt t.odde sig ha en galning framför sig, tydde denna åtbörd som en hotelse och sprang till dörren ropande på portvakten som dock lyck ligtvis icke var på sin plats. Hvad gör ni unge man, oklok, obetänk sam, lättsinnig som alla ynglingar? Sefior, om ni ej går er väg, ropar jag på hjelp.? Godt.; jag går, förvillade och oerfarne yngling, jag går.? Men i stället för att gå till porten begaf sig don Vandidv ut på en af balkongerna som vette åt värdshuset och sedan han ötvertygat sig att det ej vid dess port fanns en exda själ, återkom han och räckte sin hand till afsked åt den unge embetsmannen. Men denne, alldeles viss på att don Candido rymt från dårhuset, aktade sig väl att emottaga den erbjudna handen. Farväl, nerfarne och med verldens skola obekante yngling! Mätte jag en gång kunna återgälda er och er aktniogsvärda familj den stora och oföreätliga fcnst ni gjort mig 1? Eiter denna tirad eteg dop Candido utför trapporna med sitt vanliga, högtidliga utseende, medan den förundrade ynglingen följde honom med ögonen. Men knoppt bade skrifmästaren hunnit till nästa gathörn förrän han befann sig ansigte mot ansigte; mad en Ei trapp federaiisigr, som också äm. nade sig fill värdshuset. Don Candido stan: